familjecoachen.blogg.se

Nyligen hörde en pappa säga till sin son som är i 6-7 års åldern:

"Om du skriker en endanste gång hos farfar och farmor, då slänger vi din cykel! Vi slänger den! Vi kommer höra med farfar och farmor om du har skrikit eller inte, så vi kommer veta om du har gjort det!" 

 

Behöver jag nämna att detta sätt att hota ett barn är direkt skadligt, oetiskt och fruktansvärt gjort av föräldern?

Jag vet många föräldrar som nu skulle protestera högljudd när jag fäller sådana kommentarer. Av den enkla anledningen att det anses okej att behandla ett barn på det viset, och "alla andra gör ju det" så varför skulle inte den föräldern få göra det?

Får jag fråga då; Skulle du prata med din väninna på det sättet? Eller din mamma? Eller din chef? Kollega? Inte?Varför är det okej att behandla dina barn på det viset? De har exakt samma känslor som vi vuxna, men har inte alltid verktygen att uttrycka dem.  

 

Vi vuxna har det yttersta ansvaret att ta hand om våra barn, vägleda dem kärleksfullt och respektfullt. Med detta menas inte att de ska få lov att göra precis hur som helst, eller att de ska få lov att bestämma rakt av i alla frågor. Utan att vi som vuxna styr skeppet men låter barnen ta del av besättningen på skeppet. Inte draggas under skutan.

 

Många föräldrar anser att de behandlar sina barn på detta vis eftersom det är "bra för barnet" och blir överraskade när jag berättar för dem att inga barn i världen känner att skäll, skrik, gap, hotelser, utegångsförbud, slängda cyklar, mobilförbud eller i värsta fall: slag, skulle "vara bra för mig".

För ett barn innebär detta maktmissbruk som föräldrarna använder, att föräldern lurar barnet på interaktion och skapar ett motstånd. Detta motstånd byggs sedan upp varje gång föräldern hotar, skäller och straffar barnet. I slutändan kommer detta motstånd ta sig i uttryck i olika former: skuldkänslor, skam, låg självkänsla och att barnet söker sig till personer och situationer som inte är bra för dem. 

 

Vuxna blir ofta så förblindade av sina föräldra-ideal att de skadar sina barn på ett mycket djupt plan. Om vi verkligen tror att något är "bra för barnet" kan vi gå till det extrema och tvinga dem att göra som vi vill genom hot, mutor och skuld/skambeläggande.

Som denna pappa, som hotar sitt barn att hålla tyst och inte skrika. Pojkens cykel skulle slängas om han uttrycker missbelåtenhet? Allt för att förälderns image som "bra förälder" inte rimmar bra med ett skrikande barn. Hotet om att slänga cykeln var pappans oresonliga synsätt att pojken måste lära sig att behaga och inte vara "jobbig" eller uttrycka något negativt eftersom det troligen skulle få honom att ses som en "dålig förälder".

Pappan i sin tur hade en omedveten agenda, där han tror sig att det det är nödvändigt att hota för att pojken ska lära sig. Lära sig vaddå? Att aldrig uttrycka sina negativa känslor? Att stänga av sina känslor? Att koppla bort sig själv, förlora sig själv och bara anpassa sig efter andra, aldirg förvänta sig att bli hörd eller sedd?

 

Det handlar inte om att disciplinera, att få dem lydiga som hundar, utan om att förstå vilket behov barnet uttrycker i den givna situationen. Ett barn som skriker, gråter, slåss eller vägrar lyssna, uttrycker bara sina behov och dessa behov faller under två kategorier:

Eftersom vi i samhället hittills bara fått lära oss att läsa av barnets yttre beteende, inte orsaken bakom det, blir vi omedvetet indragna på en ytlig nivå i barnets beteende. 

Istället för att reagera känslomässigt och ta barnets beteende som ett slags stämpel på hur vi är som föräldrar, behöver vi föräldrar ta ett steg bakåt, ta bort oss själva ur ekvationen och försöka förstå de bakomliggande skälen till barnets agerande. Kontakt med barnet sker alltid på barnets känslomässiga nivå, inte den vuxnes. Det vi tror är ett beteende, är i själva verket bara barnets sätt att visa hur hen mår för tillfället. 

 

Att terrorisera barn genom straff, skuld, skam och hot är ett fruktansvärt sätt att bete sig på, om det inte är så att du vill lära ditt barn att göra likadant mot andra när hen blir äldre? 

All form av disciplin som innebär hotelser, mutor, skuldbeläggande och skam, oavsett förpackning, är bara olika strategier för att förminska och försvaga ett barns naturliga önskan att lära sig självregulering.

Det spelar ingen roll hur bra våra intentioner är, all form av disciplin lämnar ärr hos våra barn. De känner sig attackerade, förminskade och maktlösa. Inte för att de vägrar göra "rätt" saker utan för att hotelser, mutor, slag på händer, hårt hållan armar och olika straff, förminskar dem, förminskar deras egenvärde. 

De känner av att den vuxna försöker kontrollera democh deras naturliga, fria själ käner sig hjälplös. 

Närhelst en förälder eller annan närstående vuxen, disciplinerar ett barn, kan de inte göra annat än att skapa så mycket motstånd det går för att återfå i alla fall en liten gnutta självrespekt. 

Ju mer en vuxen bestraffa ett barn, ju snabbare förvandlas "jag hatar att få utegångsförbud!" till "jag hatar dig, jag hatar mitt liv, jag hatar mig själv!" 

Så frågan är; är det så du vill att ditt barn ska känna?

 

Känn efter själv: Skulle du tycka om att bli disciplinerad? Oavsett om det skulle ske i relation med dina närmaste eller på jobbet skulle du uppskatta om du blev behandlad på samma sätt som du behandlar ditt barn? Skulle du uppskatta om din chef kallade in dig på sitt kontor för att prata om att disciplinera dig? Skulle du då i den stunden känna "wow, vilken möjlighet jag har att växa som person nu!" Nej, precis, du skulle med största sannolikhet gör som de allra flesta av oss andra och tänka ut hur vi bäst kan skydda oss själva genom ursäkter. Efter "disciplinerings-mötet" med chefen, skulle du troligen lämna kontoret med en känsla av förödmjukelse och skam. Du skulle troligen inte rusa till ditt skrivbord och fira din hängivenhet till företaget och din chef, utan du skulle med stor sannolikhet sätta dig ner och fundera kring varför du blev så orättvist behandlad och missförstådd och skulle inte må sådär jättebra för stunden.

Chefen å sin sida, tar ingen notis om hur du mår och tänker inte på att din glädje att gå till jobbet minskade drasktiskt, att disciplinen gav dig en känsla av bitterhet där du önskar att du hade ett annat jobb.

 

När föräldrar ger sig på föräldraskapet med attityden att barnen behöver disciplineras om de ska lära sig något, då känner barnet inte bara sig otroligt kontrollerat utan även oduglig. Detta eftersom discilpin förstärker alla svaga sidor barnet kanske har. På så vis är den vuxna med och skapar det beteende som hen sedan bestraffar. Det bästa sättet är att låta handlingar får naturliga konsekvenser, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg. Det finns naturliga konsekvenser för alla sorters beteende och handlande- positiva eller negativa resultat som antingen förbättrar vår vardag eller gör det lite jobbigare. Att låta naturliga konsekvenser få ta sin plats, är inte att bestraffa eller discilplinera, utan en nödvändighet för att hjälpa våra barn att växa upp. Naturliga konsekvenser behöver inga hotelser och inget behov att tvinga barnet att göra som vi vill. Istället för att påtvinga våra barn "läxor", kan vi låta "läxan" komma naturligt genom situationen.

 

 

Elsa,15 år, går alltid upp för sent och missar därmed alltid bussen till skolan som ligger ca 2 km från hemmet. För att hon inte ska komma försent till skoal, panikkör hennes mamma varje dag i sista stund för att lämna av Elsa i tid för skolan innan jobbet, som dessutom ligger i andra änden av stan. I bilen klagar mamman på Elsa för att hon alltid försover sig, Elsa håller tyst, för hon vet att det inte är lönt att säga något.

Mamman låter Elsa försova sig och missa bussen.När Elsa ber sin mamma att köra (vilket hon förväntar sig) säger mamman ett vänligt men bestäm "Nej." Elsa kommer bli lite chockad, mamman har alltid kört, varför inte nu?? Mamman förklarar då att Elsa är stor nog att ta sig upp själv och ta sig till skolan själv, och att hon själv är lite trött på att jäkta till jobbet varje morgon.

Elsa bönar och ber och säger att hon kommer bli sen! Så pinsamt!

Mamman kan då säga att "Ja, så blir det. Om man inte går upp i tid, då kommer man sent till skolan eller jobbet."

Det är alltså en naturlig konsekvens och mamman förebrådar inte Elsa för att hon försovit sig, utan låter Elsa själv lära sig att komma upp ur sängen och komma till skolan i tid, eftersom Elsa vill undvika de obehagskänslor som uppkommer när hon kommer sist in i klassrummet och alla tittar frågande på henne och läraren ställer frågor om tid och respekt för andras tid. 

Ingen disciplinering, inget straff och inga klagomål som sänker Elsas självkänsla, utan hon reglerar sig automatiskt och stärker dessutom sin självkänsla då hon med hjälp av kärleksfull vägledning från mamman, får lära sig ta hand om sig själv och sin tid inom ramen för vad som är hälsosamt och utvecklande.

 

Vårt fokus som föräldrar bör allitd ligga på att hjälpa barnet att hitta ett balanserat sätt att reagera på konsekvenserna, att förbättra deras livskvalitet och finna verktyg som kan hjälpa en genom livet. Vi som föräldar behöver stärka våra barn, uppmuntra deras idérikedom och kreativitet i varje given situation. Detta förhållingssätt kräver att föräldrarna tar ett stort kliv åt sidan och låter livet vara läraren, något som inte alltid är det lättaste, men desto mer nödvändingt. Nu menar jag inte att barn ska få utsättas för fara som att knata runt på järnvägsspåret eller balansera på taket, utan att den vuxna finns där att med mjuk hand vägleda barnet i livet och skydda det mot faror så gott det går. 

Låta det sunda förnuftet och ett kärleksfullt hjärta vägleda. 

Sedan vet jag att de föräldar som tyvärr disciplinerar sina barn, inte gör så för att de ogillar sitt barn. Det är föräldrar som i allra högsta grad älskar sina barn, men som inte lärt sig att bemöta barn med accpetans, kärlek och medveten närvaro. Det är föräldrar som inte är medvetna om sina handlingar och vilka konsekvenser det får för andra, inte heller är de medvetna om att det finns andra sätt att uppfostra sina barn på. Och de som är medvetna om andra sätt, men väljer att fortsätta på en destruktiv väg, gör oftast så på grund av rädsla. Det är rädda föräldrar som inte vågar släppa kontrollen, prestigen eller makten om sina liv, fastän det är något de aldrig har haft. Så sluta vara rädda och våga anamma en mer kärleksfull och livsbejakande föräldraroll! Det kommer gå bra! och det blir dessutom mycket roligare, trevligare och intressantare längs vägen och vi alla bidrar med att skapa ett bättre samhällsklimat för våra barn, barnbarn och deras barnbarnsbarn.