Vem är det som lider, egentligen?
Jag och en väninna träffades idag för att studera tillsammans. Då väninnan studerar till undersköterska kom vi in på ämnet funktionsnedsättningar. Funktionsnedsättningar diskuteras allt som oftast som något negativt, något sjukt som ska bli friskt och ett slags lidande för den funktionsnedsatta. Men vem har sagt att den funktionsnedsatta lider? Troligen inte den med funktionsnedsättning, utan snarare de anhöriga eller majoritetssamhället. Jag har stött på en liten tjej med Tourettes Syndrom, hon är hur härlig och go som helst, men har lite svårt att förstå det sociala samspelet med kompisar. När jag sökte på nätet om Tourettes fick jag fram beskrivningar på "xx lider av Tourettes", "man kan inte bli frisk". Så....är Tourettes en neuropsykriatisk funktionsnedsättning eller en sjukdom??
Jag har alltid sett neuropsykriatiska diagnoser som ännu ett härligt sätt att vara på. Inget som är "sjukt" och definitivt inget som man "lider" av. Det enda sjuka, tycker jag, är att andra ser på de som är annorlunda som "sjuka" och "lidande". Vilka är vi att döma huruvida en person med funktionsnedsättning lider eller inte? Som den här tjejen med Tourettes, hon tycktes inte lida någonstans. Hon var glad, nöjd och stolt över sig själv. På vilket sätt skulle hon lida och på vilket sätt skulle hon vara sjuk på? Får man feber av Tourettes? Nej. Får man oerhörda smärtor så man blir sängliggandes eller behöver rullstol och morfin? Knappast. Så vad är sjukt med Tourettes? Och ADHD, Aspergers, Dyslexi och alla andra varianter av personligheter? Det sjuka uppstår ju först när någon påpekar att det skulle vara sjukt. När någon annan bedömmer att det är ett lidande och en sjukdom. Innan dess finns varken lidandet eller sjukdomstillståndet.
Visst, ticsen kanske kan upplevas som pinsamma i vissa sociala situationer, men upplys då andra om hur den personen fungerar. Bara för att man är annorlunda betyder det inte att man lider eller önskar att man var på ett annat sätt, det är bara omgivningens reaktioner, tyckande och tänkande som menar att de som är födda med ett annat sätt att se på sin omgivning, måste rättas till och anpassas och bli någon annan. En annan som är så kallat "frisk". Men den "friska" har ingen rätt att påpeka att någon annan lider eller är sjuk. Det anser jag är upp till var och en hur man uppfattar sig själv. Apropå det, hur skulle du vilja att andra uppfattar dig? Som sjuk och lidande eller som värdefull och fullt duglig, precis som du är? De flesta skulle nog välja att vilja bli accepterade, ses som värdefulla och dugliga. Så varför väljer så få att beskriva andra som just värdefulla och dugliga? En funktionsnedsättning är inget hinder om man inte själv ser det som ett hinder.
De som lider är inte personerna med funktionsnedsättningarna, det är de anhöriga och samhället. De är de lidande och som ser det som en sjukdom. En brist. Ett fel som måste rättas till för att passa i mallen som alla förväntas leva i. Den lilla lådan som bara ska passa, för bara då är du "normal", "frisk" och "duglig" och bara då är du "värdefull". Så tråkigt att det är så. Jag tycker att man är precis lika värdefull, frisk, normal och duglig hur man än fungerar. Tourettes, ADHD, Dyslexi, alltsammans är bara andra, helt jävla normala sätt att vara på. Varför är det sådant fokus på att alla ska vara likadana? Våga vara annorlunda! Våga visa att det är okej att vara på ett annat sätt. Hur ska vi annars få bukt med mobbning i skolorna, utanförskap i samhället och konflikter i världen? Det går inte få bukt med det så länge vi själva inte kan acceptera varandra för dem vi är. När vi slutar se annrolunda som något farligt, sjukt och plågsamt, så kommer mänskligheten ta ett kvantsprång i sin utveckling. För just nu är det de som anser sig själva vara "friska" och "normala" de som är de mest sjuka och lidande. De lider för att någon annan inte är som dem. Inte tänker, tycker eller fungerar som dem. De med diagnoser lider enbart för att omgivningen har påpekat att deras liv är fel och därför måste de lida. De måste de nu då inte alls. Om man slutar påpeka vad som inte fungerar och tar vara på det som fungerar, så ska ni se att alla kommer må så mycket bättre.
En person med Tourettes kan ha fantastiska talanger vad gäller konst och musik - Att hen har tics, lär omgivningen att acceptera andra, oavsett hur de rör sig eller fungerar och kan även hjälpa den med Tourettes att fokusera i vardagen.
En person med ADHD kan sitta inne med lösningen på Alzhimers eller MS, hen har bara inte tålamodet att vänta och fokusera på lektionerna och kan därför missa sitt öde om hen inte fångas upp där hen är, inte där hen borde vara, eller vara den somandra tycker att hen borde vara.
En person med dyslexi kan ha en best-seller roman i huvudet, men får inte fram det eftersom alla fokuserar på att hen ska skriva och läsa som alla andra. Men hen kanske kan få ut sin roman på andra sätt? Vem har sagt att hen måste vara den som skriver? Personen i fråga skulle kunna spela in allt på en diktafon och be någon annan skriva av.
Se lösningar och tillgångar istället för problem, hinder och bekymmer. Lyft fram dessa personer och ta tillvara på deras sätt att vara, för det kan vara precis just det som världen behöver för att komma frammåt.