familjecoachen.blogg.se

Många tror att bara för att man är familj så ska man stå ut med familjemedlemmar oavsett hur de beter sig. Det finns en dold förväntan att man ska acceptera att bli illa behandlad, bli baktalad, smutskastad, indragen i olika dramor, ta parti för någon, lyssna på smutskatsning av andra, ställa upp på varandra oavsett vad man egentligen vill eller känner för, bli utnyttjad, tagen för given och rent allmänt mottaga en riktigt kass attityd. 

Allt för att man är en s.k. familj. 

Barn förväntas oftast att älska och respektera sina föräldrar och syskon alldeles oavsett vilka vansinnigheter de får för sig. Som syskon förväntas man ofta ta hand om varandra och ställa upp på varandra, också det alldeles oavsett hur knäppa de än är. 

Många är rädda för att bryta banden med föräldrar, morf-farföräldrar, syskon, fastrar, mostrar, morbröder, farbröder, kusiner m.m. för man är ju trots allt en familj.

Men tänk efter: om det hade varit en vän eller en kollega som hade betett sig illa mot dig, hade du accepterat det då? Troligen inte. Du hade gett dem kanske en chans eller två, men efter ett tag hade du helt enkelt klippt bort den personen ur ditt liv eftersom du inte hade tyckt det var särsklit roligt att bli mobbad och terroristerad av den personen. 

Så varför ska du stå ut med det bara för att personen råkar komma från samma släktträd? 

Delas det ut någon slags frisedel för familj och släkt? 

ibland verkar det som om det är så. Men det är inte så. 

 

Självklart talar jag inte om mindreåriga barn som bor hemma och som har ett svårt beteende. När det kommer till ens barn har man som förälder alltid ansvaret för hur barnet beter sig och barnets beteende är till 97,5 % en direkt spegling av föräldrarna/förälderns eget beteende och beror alltå inte på någon diagnos. 

 

Men om man då tillhör samma familj och en familjemedlem eller två ljuger, är våldsam, bedrar, stjäl, skvallrar, baktalar, utnyttjar, säger elaka saker, terroriserar, hotar, misbrukar m.m varför ska man acceptera det bara för att man är familj?

Hade det varit en vän eller en kollega som kränkt dig verbalt, missbrukat alkohol/droger, spridit elakt skvaller, utnyttjat din goda vilja, stulit från dig, gått bakom ryggen på dig med din partner, hotat om våld eller förstörelse av ägodelar/kropsdelar om hen inte fått som hen vill, så hade man inte ställt upp på det, eller hur? Då hade man sagt "Tack och adjö, Försvinn ut ur mitt liv". Det hade till och med eventuellt blivit en polisanmälan och rättegång.

Men så fort etiketten "Familj" åker på, så får många plötsligtett Okej och Tummen Upp för hur många grova handlingar som helst!

 

Om jag säger så här: Det spelar ingen roll om ni är familj eller inte. Det spelar ingen roll om ni är släkt eller inte. ha vissa gränser och var tydlig med var dessa gränser går. Att vara en familj till varje pris är inte lycka. Att hävda att man är en familj och sedan må dåligt över hela karusellen kring "vad kommer hen hitta på nästa gång?"  och "jag kan inte lita på henom längre", det är inte att vara en familj, det är en gemensam rädsla att bli utanför eller ensam.

Det hela handlar egentligen om rädslan att bli övergiven som de allra flesta människor har.

Så lever du i en dysfunktionell familj, så är du inte ensam. Men det betyder inte att det måste vara så.

Vi lär andra hur de ska bete sig mot oss. Om vi uppmuntrar dåligt beteende genom att ursäkta dem, göra som någon vill pga hot/hot om våld/våld, eller själva hotar med diverse saker som "om du inte slutar gör si eller så, så säger jag upp kontakten" och sedan tar en fika tillsammans nästa dag, så lär man personen i fråga att det är helt okej att bli behandlad som en dörrmatta. Du godkänner alltså andras beteende med ditt eget beteende och vi har en viss benägenhet att godkänna lite för många övertramp och kränkningar när någon är släkt med oss. 

 

Det viktigaste och mest ärliga man kan göra, är att berätta för personen att hens beteende är oacceptablet, på vilket sätt det är det och att man har tillåtit det pågå alltför länge, men att nu är det stop. Fråga gärna varför personen beter sig som hen gör, men ta inte på dig ansvaret för den personens handlingar, tankar eller känslor. Därmemot behöver du ta ansvar för dina tankar, handlingar och känslor i den rådande situationen.

Sätt gränser: Om hen inte upphör, så kan man inte längre umgås eller ha kontakt. Inte kanske eller eventuellt. Utan dra en mycket tydlig och mycket klar gräns. Antingen eller. Och då är det viktigt att faktiskt hålla fast vid det. Bryt kontakten om personen inte respekterar dina gränser. Varför ska du tillåta att bli kränkt på diverse sätt bara för att ni är syskon, vuxna barn till dysfunktionella föräldrar, partners, kusiner eller syskonbarn m.m.? 

Varför skulle de har mer rätt att behandla dig illa än andra? Varför vill du ha deras bekräftelse så mycket att du är villig att offra dig själv och din värdighet för att få den?

Det är svårt att bryta kontakten med en familjemedlemm eller ibland hela tjocka släkten. Alla riskerar att ta avstånd från en om man plötsligt står på sig när man inte gjort det förut.Och man riskerar att få ordentligt mycket skitsnack, smutskastning, hotelser, kränkningar en tid frammåt. 

Man är rädd att bli ensam, utanför och utsatt, vilket är en av grundrädslorna hos människan. 

Men våga möta den rädslan, för oftast blir man inte ensam, i alla fall inte i långa stunder. Man kanske blir ensam ett tag, men det är inget farligt. Man upphör inte att existera för det. Din identitet är inte bunden till specifika personer i din familj. Du är du oavsett var du kommer från. Det kan ingen ta ifrån dig.

Om du blir persona non grata- alltså utanför och lämnad av familjen/familjemedlemmen alt. du är den som lämnat:

Vilken standard har du haft?

Vilken standard vill du ha?

Hur ska du på ett respektfullt sätt hålla dina gränser?

Vad är respekt för dig?

Vad händer om någon skiter i dina gränser och klampar rakt över dem? 

Hur vill du bemöta andra? 

Hur ska du tydliggöra dina gränser för andra?

Vilka värderingar har du?

Vad tycker du om?

Vad tycker du inte om?

Vilka relationer vill du ha?

När vill du ha dem?

Vad behöver du göra själv för att få dem utan att ge avkall på din egen person och identitet?

Vad innebär en meningsfull och hälsosam relation för dig?

 

Gör något med ditt liv och tillåt inte andra behandla dig illa. Det spelar ingen roll vem det är som gör det, en familjemedlem har inte mer rätt att göra dig illa än andra och ingen annan har rätt att göra dig illa. Punkt. 

Men du måste sätta gränser och stå upp för dig själv. Alldeles själv. För ingen annan kommer göra det åt dig. 

Det kommer vara läskigt, jobbigt och ledsamt. Många gånger får man en sorgereaktion efteråt, vilket är helt normalt. Men man växer genom det och man utvecklas ur det. En familj är inte alltid dem man delade sin barndom med, utan en familj kan vara vänner, fosterfamilj, avlägnsa släktningar, partners m.m. En familj är vad man gör det till och består av de personer som älskar och stöttar en villkorslöst och inte mutar, hotar, kränker, skvallrar eller utnyttjar. En familj är de personer som accepterar dig för den du är och genuint bryr sig om dig som person. 

Då spelar det ingen roll om man delar samma blod eller ens kommer från samma galax. 

Måttet på en familj är hur mycket respekt, kärlek och acceptans det finns mellan personerna i fråga. 

Och då kan det hända att de man trodde var ens familj, inte var det och de man minst anade kunde bli ens familj- är det.