Skolvägrande barn
Mitt barn, som både är introvert, högkänslig och har npf-diagnos finner inte skolan stimulerande överhuvudtaget. Så en vägran att gå till skolan ett par dagar i veckan är något jag är van vid.
Likaså lirkandet varje nämnda morgon att få upp barnet ur sängen och komma iväg till skolan, helst i tid också. Det är frustrerande och man känner en enorm maktlöshet. Barnets känsla är ju så starkt och den är sann för barnet. Man kan inte säga att det någon känner eller upplever inte är sant, eftersom det är en subjektiv upplevelse.
När jag har bekymrat mig som mest över barnets skolgång, har jag försökt googla mig fram till ett bra förhållningssätt. Då har jag hittat sk "experter", som alla har sina olika svar på "hur"-frågan. Många menar att man aldrig ska tala om för ett skolvägrande barn att man själv fann skolan både trist och tidsödande.
Detta håller jag inte med om alls. Jag anser att man visst kan och kanske till och med bör tala om för barnet att man själv har känt likadant. Min tanke kring detta är att om man undanhåller information om att man faktiskt har tyckt, tänkt och känt likadant, så lämnar man barnet ensamt med denna känslan. Barnet kan då uppfatta det som att det är fel på henom, inte på själva skolsystemet, eftersom hen är den enda som tycker att skolan är tråkig och meningslös.
Om man däremot delar med sig av hur man själv har upplevt det, så visar man barnet att 1: det är inte ensamt om känslan
2: det finns sätt att få det att fungera ändå, man måste bara hitta rätt sätt.
Skolan är en socialistisk tvångströja, man matas med information istället för att upptäcka saker själv, man tvingas in i sociala sammanhang som kan vara ytterst påfrestande och alla jämförs med varandra och alla ska kunna lika mycket.
Inte konstigt att barnen vägrar att gå till skolan! Inte konstigt att frånvaron ökar och psykisk ohälsa bland barn och unga ökar!
Vi utsätter våra barn för indoktrinering och ohälsosamma jämförelser. A kan mer än B i matte, M kan inte hoppa enlig kursmålen, men det kan D, Q och T.
Vi sätter enorma krav på våra barn som de inte kan leva upp till. Varför är det viktigt att alla kan lika mycket matte? Eller naturkunskap? eller hoppa, springa eller klättra enligt en mall?
Låt alla utvecklas i sin takt och lära sig efter sin förmåga och sitt intresse. Om skolan skulle anpassa sig till individen, på riktigt, som det faktiskt står i skollagen och inte enligt formulär A38, så skulle antalet skolvägrande barn sannolikt minska rejält. Likaså barn med psykisk ohälsa.
Se barnen som de unika individer de är, sluta tvinga in dem i mallar som dem inte är skapade för och visa dem att det är okej att tycka att vissa saker och ämnen är trista som fan och det är okej att ogilla det man ogillar.
Låt dem få vara sig själva och så länge skolsystemet är som det är, lär dem att acceptera både sina känslor OCH sin skolplikt. Lär dem att hantera situationen på ett kreativt och bejakande sätt, så blir det förhoppningsvis bättre.