familjecoachen.blogg.se

Ofta när man mår psykiskt dåligt är det väldigt lätt att man försöker skylla sitt mående på omständigheter, personer och situationer. Det kan handla om ex. skolan, jobbet, frånvaro av jobb, dålig inkomst, grannar, familj, m.m. Även om dessa kan bidra till att man inte mår sådär himla tipptopp, förnekar jag inte. Men grundorsaken till att man mår dåligt beror ju egentligen på de tankar man har om sig själv, sitt liv, och om de situationer och de personer som finns i ens liv. Jag för min del har blivit inlärd ett felaktigt tankesätt om mig själv, ett tankesätt som funnits i min biologiska familj i generationer. Det är som att man bär på en felprogrammering, att det kommit ett virus i datorn. Om man inte aktivt försöker städa bort viruset, kommer det fortsätta sätta käppar i hjulet tills den dagen man faktiskt tar bort det. Med detta menar jag att när man mår dåligt, så är inte lösningen att älta problemen, äta anit-depressiva och sitta och tycka att livet är jobbigt och trist och ingen förstår hur dåligt man mår. Många jag har pratat med kör gärna tycka-synd-om-modellen, att det är synd om den som mår dåligt, medan jag hävdar att det faktiskt inte är synd om hen. Många finner det absurt att jag, som själv har varit djupt deprimerad kan uttrycka mig så. Vad jag menar är att jag på sätt och vis har valt att må dåligt, precis som alla andra som mår dåligt gör. Man kan inte rå för vad som händer runt omkring en. Om man blir utsatt för brott, bär man givetvis inte ansvaret för gärningsmannens handlingar. Däremot bär man ansvar för hur man hanterar det efteråt och hur mycket man låter det påverka ens liv. 

Man väljer sina tankar och känslor, alltså väljer man hur man vill må. Det är oerhört svårt att bryta en negativ spiral, jag har försökt flera gånger, men precis som jag skrev i mitt förra inlägg, så är det bara att försöka igen och igen och igen. Jag har alltså valt att må dåligt. Många som får höra den frasen, kan uppleva det som att man sparkar på den som redan ligger ner men så är inte fallet. Jag förstår att det kan upplevas så eftersom vi är uppfostrade till att tycka synd om andra och låta ens personliga elände bara fortsätta utan någon egentlig åtgärd. Det är liksom normalt att må psykiskt dåligt, äta tabletter för det och ingen ställer några krav på att man själva ska arbeta för att må bättre.  Gör man det, så heter det att man är okänslig och hård. Man ska var mjuk, försiktig och förstående för den som mår dåligt. 

Men är samhället verkligen skyldigt att vårda precis alla som mår dåligt? Är det inte lite upp till varje individ också att göra sitt yttersta för att själv förändra sin situation?

Att ta kontakt med olika samhälleliga instanser som ex. präst, diakon, kurator, psykolog eller terapeut anser jag helt okej och ofta nödvändigt. Man behöver ofta hjälp att hitta ut ur sitt trassliga inre. Men den som bär själva ansvaret för att hitta ut ur mörkret, är varken samhället, vården eller anhöriga- det är personen som mår dåligt. Det är hens ansvar att ta itu med det svåra och jobbiga. Det är individens ansvar och skyldighet att på riktigt ta itu med smärtan och mörkret, att våga se på det som gömmer sig bakom ångesten och oron, möta sin rädlsa och ta sig igenom det. Det är inte lätt, och det tar tid, men likväl är det vad man är tvungen att göra för att må bra igen. Fallgroparna är många, man kommer ramla ner i kaninhålet en eller ett par gånger till, ända tills man har lärt sig vad som orsakar det. 

Jag anser inte att samhället är skyldigt att vårda eller hjälpa individen om hen inte själv vill utföra sin del av arbetet. Att luta sig tillbaka och säga "jag får ingen hjälp" och sedan fortsätta med livet som uppenbarligen inte gör en glad, det är att smita från sitt ansvar och lägga skulden på andra. 

Om man mår dåligt så är det något i ens eget liv som behöver förändras. Man behöver oftast förändra sitt sätt att tänka och handla i vissa situationer. Vad jag menar med att man väljer att må dåligt, är att man väljer de tankar som gör att man inte känner sig bra. Ja, jag menar på allvar att man aktivt väljer sina tankar och de känslor som följer dem. Man tänker en tanke, och antingen mår man bra eller så mår man dåligt av dem. Om man då väljer att fortsätta tänka på en tanke eller flera liknande tankar som får en att må riktigt rysligt uselt, så kommer man må därefter. Det kommer i sin tur påverka hur man uppfattar sig själv, sin roll i livet och hur man bemöter varje vardaglig incident. Man har således valt sitt mående, sitt liv och sin upplevda situation. Det finns många studier på detta som ni som läsare kan googla upp. 

 

 

Det tar tid att lära sig bryta detta, jag själv är fortfarande i newbie-stadiet, men det fungerar. Vad som behövs är att man först och främst faktiskt är villig att lägga ner sin själ i att må bättre och begripa att man bär det ansvaret själv. Man måste på allvar förstå att det måste få ett slut (och att självmord inte är lösningen, inte tabletter heller) och man måste vara villig att arbeta hårt för det. Inte "försöka" eftersom det ordet innebär att man inte vill innerst inne. Man måste helt enklet verklige, helhjärtat vilja skapa en förändring i sitt liv. 

Sedan är det dags att börja skriva: köp en anteckningsbok eller en dagbok- men skriva är väsentligt. Så vad ska man skriva ner då? Man ska börja bli väldigt observant på de tankar som smyger runt i huvudet på en själv. Man ska alltså skriva ner alla de tankar och känslor man bär runt på. Exempelvis" Jag tycker jag är si eller så. Jag tycker jag gjorde ditt eller datt bra/dåligt, Fan, nu blev det fel! Jag tyckte jag gjorde allt rätt, men hen sa att det var fel och nu känner jag blahblah" osv osv. Det är viktigt att skriva i jagform och att skriva ner sina tankar ärligt och ogenerat. Ingen annan kommer ändå läsa det, så skriv ner precis exakt hur du tänker och känner. Sedan gäller det att fråga sig själv: Är detta sant? Finns det någon sanning i det jag tänker eller var kommer dessa tankar/känslor ifrån? När lärde jag mig att känna/tänka så här första gången? När hörde jag detta första gången?

Oftast märker man att det är gamla inlärda läxor från uppväxten som spökar i hjärnkontoret och det är dem spökerna man har valt att lyssna till! 

När man så har kommit in i skrivandet, så brukar det följas av att man börjar reflektera automatiskt direkt efter en viss tanke/känsla. Man börjar alltså fundera över vad man egentligen tänker/känner och varför man känner/tänker som man gör och var det kommer från. Vem är upphovspersonen bakom detta? 

Sedan gäller det att vara så observant man kan i varje given stund på dagen under väldigt lång tid. Man kommer försöka sabotera för sig själv konstant, genom att "glömma" anteckna, ha tusen ursäkter för att det inte ska fungera, passa eller hjälpa. Så det är därför man verkligen helhjärtat måste känna inom sig själv att man vill må bättre. För det är bekvämt att stanna kvar i eländigheten, den själsliga misären och depressionen. Det är jätteenkelt, bekvämt och tryggt. Jo, jag kan säga så, för det är enkelt och bekvämt att ha ont och leva i smärta. Anledningen att jag skriver så är för att hjärnan är formad som så att det som är bekant, även om det är depression, nedstämdhet, oro, ångest, smärta, så är det det som känns tryggt och därför kommer hjärnan vilja fortsätta på den banan även om den är galet självdestruktivt. Hjärnan vill alltid ta snabbaste och enklaste vägen, och den stigen som är bredast och rakast är den väg hjärnan automatiskt väljer att ta. Även om det är en stig byggd av ångest och depressioner. Hjärnan gör ingen skillnad på vilken grund en stig vilar på, den väljer bara den mest upptrampade stigen. 

Ditt jobb är att välja att skapa en ny stig i okänd terräng. Och du kommer vilja gå tillbaka till den trygga bekväma stora stigen igen för det är asjobbigt att skapa en ny stig. Just därför måste du vilja bygga en ny stig helhjärtat. För då kommer du fortsätta bygga nytt fastän det är jobbigt och då kommer du även acceptera att du emellanåt sneglar bortåt den gamla, trygga depressionsstigen och stryker längs den stigen ibland, med viss mått av hemlänglängtan, men utan att du ger upp bygget av den nya stigen. Om man helhjärtat vill må bättre, kommer man göra det jobb som krävs av en för att den nya stigen ska ta sig och bli större, bredare och längre än den gamla. Då inser man vilket ansvar man har för sitt mående och man börjar ta ansvar för sina tankar och känslor och slutar lägga skulden för dem på alla andra. Man lägger inte ens skulden på sig själv, utan man ser det som en erfarenhet och går vidare utan att lägga någon värdering i det. 

Ibland kan behöva blanda detta med exempelvis "tapping" (EFT), som innebär att man "klappar" på vissa specifika punkter på kroppen medan man tänker på en smärtsam tanke och känner känslan. Detta frigör det negativa minnet och neuatraliserar den så den inte gör lika ont längre. Det är en bra och ofta fungerande metod som går utmärkt att använda parallellt med skrivandet och reflekterande. 

Så om man verkligen vill ha till en positiv förändring i sitt liv, behöver man börja med sig själv. Man behöver titta på sig själv, vad man tänker och känner och varför. Sedan är man redan på väg att bygga en ny stig.