familjecoachen.blogg.se

Även om jag har genomlevt många svåra upplevelser under min barndom, har jag ändå svårt att påstå att det finns så kallde ”bra barndomar” och ”dåliga barndomar”. Anledningen till detta är att orden ”bra” och ”dålig” är värderingar som andra sätter på något. Man kan inte värdera en barndom, som är en serie erfarenheter. Vem är det som bestämmer vad som är bra respektive dåligt? Det vore bättre att klassificera om dem till hälsosamma barndomar och ohälsosamma barndomar. Detta eftersom det tydligare indikerar om något har fungerat eller inte. En del kan mena att det gör det om man säger att man har haft en dålig barndom, men det är inte helt korrekt.

En person kan uppleva att hen har haft en ”dålig” barndom bara för att hen inte fick precis det hen önskade i julklapp eller födelsdagspresent. Jag har mött personer som på allvar upplevde att de hade haft en fruktansvärt dålig barndom bara för att de inte alltid blev serverade sin favoriträtt; oxfilé. Så om man då byter ut orden ”bra” mot hälsosam och ”dålig” mot ohälsosam, får man en bättre och tydligare formulering. 

En hälsosam barndom är en barndom utan svåra trauman som våld, övergrepp och missbruk. Det innebär att man har stabila föräldrar, även om de inte bor tillsammans, man känner trygghet och man vet att man är älskad för den man är. Man kanske inte alltid får det man vill ha, man kanske inte alltid har mat på bordet, man kanske bor trångt i en förort, men man har en grundtrygghet och en grundkärlek. Man växer upp till en trygg och kärleksfull vuxen individ.

En ohälsosam barndom innebär att man som barn har utsatts för någon form av våld, kränkande behandling eller övergrepp, man har ostabila familjeförhållanden och inte fått den närhet, trygghet och kärlek man har behövt. Man växer upp med djupa själsliga sår och en skadad självkänsla som påverkar alla ens beslut i vuxenlivet (innan man kommer på att man kan ändra på det). Man kan fortfarande ha fått precis allt man har pekat på, bott i ett stort, flott hus, haft mat på bordet varje dag, men man saknar den grundläggande känslan av att vara önskad, värdefull och älskad. Utåt sett har man en så kallad ”bra och lycklig” barndom, men på insidan är den trasig, våldsam och instabil. Som vuxen blir man oftast osäker, drar sig för att utvecklas och ta för sig, man söker sig till personer som fortsätter behandla en illa (för det är bekant) och man fortsätter att behandla sig själv illa på jättemånga andra vis, vilket slutar med depressioner eller annan psykisk ohälsa.

Av dessa skäl vill jag inte använda uttrycken ”bra” eller ”dålig” barndom. För allas barndomar är lika mycket värda och lika riktiga och verkliga. Om man sätter etiketter som ”bra” eller ”dålig”, så skapar man som nämnt tidigare en värdering. Det betyder att någon annan värderar ens erfarenheter och frammanar en själv att värdera den utefter det. Detta handlar om maktstrukturer. Den som bedömer det som bra eller dåligt anser sig inneha makten att värdera ens erfarenheter som bra eller dåliga. En barndom är mer komplex än så. Jättemycket mer komplex än så. Det är flera lager av känslor, intryck och tankar som sammanflätats till det vi kallar vår barndom.

Min barndom var våldsam, traumatisk och studntals väldigt tragisk, men den innehöll också element av roliga aktiviteter, en frihet i att springa barfota på ett solindränkt sommmarfält och en viss form av tillhörighet, även om det var oregelbundet och osäkert (ens tillhörighet till familjen kunde skifta från en gång till en annan, beroende på föräldrarnas och syskonens humör). Men den var inte dålig, min barndom. Den orsakade mig oerhört djupa sår i själen, jag odlade en mycket skev och negativ bild av mig själv och mitt värde som människa, baserat på vad mina föräldrar förmedlade till mig genom ord och handlingar, men den var fortfarande inte dålig. Den var ohälsosam, för den gjorde mig sjuk i själen och i tanken och detta gav sig i uttryck genom psykisk ohälsa. Varken mer eller mindre.

Mycket av den senaste forskningen kring just barndomstrauman är inne på den linjen, att en barndom varken är bra eller dålig, den bara är. Sedan blir det olika resultat beroende på hur man har blivit behandlad som barn i kombination med hur övriga skyddsnät har sett ut i det omgivande samhället. Även stora filosofer/tänkare/coacher som Eckhart Tolle, Deepak Chopra och Iyanla Vanzant är inne på samma linje. Med andra ord: hälsosam vs ohälsosam passar bättre som begrepp och förklaringsmodell.

Att säga ”jag hade en dålig barndom” indikerar att man fortfarande är ett offer, vilket man inte längre är som vuxen. Man var utsatt och försvarslös som barn (verkligt offer) men som vuxen är man inte det, man har annan makt och andra möjligheter och definitivt ett 100% ansvar att ta itu med sitt liv. Om man däremot säger ”jag hade en ohälsosam barndom” så får man dels ett mer riktigt och relevant begrepp och dels avsäger man sig offerrollen som vuxen. Det kan dessutom öppna upp för nyfikna frågor istället för ett medlidsamt beklagande, ojjande och därmed ett jämförande.

Jag har tidigare själv använt mig av värderingsbegreppet ”dålig barndom”, men jag har samtidigt känt att den inte passar. För det blir fel med den typen av värdering, just för den komplexitet som omger en barndom. Ingen annan kan tala om för mig att mina erfarenheter är sämre än någon annans. Mina erfarenheter räknas också, hur brutala de än har varit. De ska inte förminskas och nedvärderas till en "dålig barndom". Min barndom är precis lika värdefull, relevant och betydelsefull som någon med en hälsosam barndom. Jag har bara andra erfarenheter av livet än vad som anses vara hälsosamt för ett barn. That's it. 

Jag har på senare tid börjat förstå det som Tolle, Vanzant och Chopra har försökt förmedla; en erfarenhet är alltid neutral, den är varken bra eller dålig, det är vad vi tankemässigt och känslomässigt jämför våra erfarenheter med som skapar känslan av bra eller dålig. Om man slutar jämföra vad man har varit med om med andra, så upphör även behovet av att värdera sina erfarenheter och smärtan av det lägger sig så småningom. Oavsett vad du har varit med om, så har det bidragit eller kommer bidra till något bra i slutändan. Man har alltid användning av sina erfarenheter om man lär sig att lägga smärtan bakom sig, ser det som en serie erfarenheter och jobbar på att läka ihop sin självkänsla och sitt upplevda självvärde igen. Då kan man blicka tillbaka utan att översköljas av smärtan (som ju uppstår i själva jämförandet med andra och får en att tänka; varför just jag??) och man kan plocka valda bitar att använda sig av i nuet. 

Så om du har haft en ohälsosam barndom, hitta någon som kan hjälpa dig mot ett hälsosamt vuxenliv. Med detta menar jag att man kan behöva stöd och hjälp för att bearbeta sina trauman, man kan behöva regelbunden och intensiv terapi för att lära sig att tänka på ett nytt sätt och inte vara fast i det gamla, ohälsosamma stråket och man kan behöva mycket kärlek under tiden. Men man behöver komma ihåg att 100% av ansvaret för att må bra ligger på en själv, ingen annan. Man kan bara börja leva mer hälsosamt om man verkligen vill det och är villig att faktiskt jobba stenhårt med sitt inre och sig själv, och detta kan man göra även utan terapeuter, mediciner eller sjukskrivningar. Man är alltid starkare än man tror och man får helt enkelt inte ge upp. Man är värd mer än så. Man är värd mer än tabletter och sjukskrivningar. Man är värd mer än att klassas som ”den med den dåliga barndomen”. Så av med offerkoftorna och do the work!

(PS. att ta av sig sin offerkofta gör svinont! Men den smärtan är mer hygienisk och utsökt än depressioner och självskador, så det är värt varenda sekund utan offerkoftan!)