Våld i nära relationer

På senaste tiden har våld i nära relationer varit lite mer uppmärksammat än vanligt och det med rätta. Våld i nära relationer är både ett samhällsproblem och ett familjärt problem som oftast bottnar i att antingen den ena eller bägge parterna har någon slags försummelse eller känslomässigt trauma från barndomen, det är inte helt ovanligt att ens föräldrar och mor-/farföräldrar har levt under någon slags tyranni eller försummelse också. Det följer oftast en så kallad familje-patologi, alltså ett beteendemönster man har lärt sig i hemmet inom barndomensfamiljen. Det kan vara allt från att lära sig att aldrig ifrågasätta, säga ifrån eller stå på sig till att lösa känslomässiga problem med våld, kränkningar och övergrepp.
Patologin brukar se likadan ut både hos den som blir misshandlad och den som misshandlar. 

Ofta talas det även om den misshandlade som att denna är ett offer, men det är inte hela sanningen, enligt min uppfattning. Den som utsätter sig för misshandel har ett ansvar att ta sig ur relationen. Att stanna kvar i en våldsam relation är ett val man gör varje dag och kommer att görq varje dag tills man väljer annat. 
Man ska aldrig acceptera att någon utövar våld mot en! Aldrig! Men så länge man stannar kvar, vilka ursäkterna än är, så visar man att man accepterar beteendet.
Har man dessutom barn som ser och hör så begår den som utsätter sig för misshandel ett brott enligt lagen. Man blir alltså själv en förövare genom att man inte skyddar sina barn. Barnen har aldrig valt hur föräldrarna beter sig och som förälder lär man sina barn vad som är okej och inte. Genom att stanna kvar i en våldsam relation visar man alltså barnen att det är okej med våld och förtryck samt att deras upplevelse av familjevåldet inte är viktigt.
För det är något som nästan alltid kommer sist: hur barnen mår av det dem får uppleva i ditt hem. Många som har utsatt sig för misshandel säger att de lämnade relationen när de kände att de var värda bättre, men barnen då? Är inte barnens bästa viktigt? Är inte barnen värda bättre? 
Det är fruktansvärt själviskt att bara se till sig själv i en sådan situation, och föräldrar som stannar kvar i våld bör enligt min uppfattning bli av med vårdnaden för de är helt enkelt inte bra föräldrar. De misslyckas med sitt grundläggande uppdrag: att skydda sina barn.

Barnen har inte valt våldet, men det har föräldrarna. 

Den som är i en våldsam relation är ansvarig för hur den relationen ser ut och vad som händer i den. Man har alltid ett val: stanna eller gå. Man väljer att fortsätta utsätta sig för våldet, kränkningarna och övergreppen genom att låta bli att gå, låta bli att be om hjälp,  låta bli att stå för anmälningarna och genom att konsekvent dra tillbaka dem och lika konsekvent gå tillbaka till samma person som kommer bete sig på samma sätt, igen och igen och igen. Var ärlig istället! Stå för att relationen är giftig och stå för att rädslan har hindrat en från att ta sig ur relationen och även gjort att man som eventuell förälder har misslyckats i sitt föräldraruppdrag. Äg dina handlingar, stå för att du stannade kvar ohälsosamt länge och stå för att du var självisk om du har barn som du utsatte för misshandel genom dina val.

Barnen är de enda sanna offren i familjer där våld utövas. 
Med eller utan barn, så stanna aldrig kvar i en våldsam relation! Det finns inget som rättfärdigar att någon tar till våld mot en och inget som rättfärdigar att man stannar kvar! Det finns inga skäl i universum att gå med på sådana kränkningar! Så gå, vad väntar du på?! 
Personen som utövar våld mot andra kommer inte bli snällare, eller sluta slå/psyka/trycka ner, hen kommer inte ändra på sig för att du älskar henom. Våld är inte kärlek och att stanna kvar för att man älskar någon är inte ett legitimt skäl. Kommer aldrig bli. 
Så gå, lämna personen bakom dig, skydda barnen och dig själv, anmäl och berätta för alla hur det är. Sök hjälp och gå. 
Har du barn, gör det för deras skull.