familjecoachen.blogg.se

 

 

Jag publicerar denna bild eftersom jag finner den som en klockren förklaring på hur en introvert person fungerar. Som introvert person själv, som lever tillsammans med en extrovert person, har vi haft våra dunster emallanåt om vem som gjort vad. 

Min sambo som är extrovert vill ha mycket sällskap, liv och rörelse omkring sig hela tiden. Det är musik, prat, kramar, beröring, hålla handen, mysa soffan m.m. Inget fel med det- absolut inte. Men som introvert behöver jag mycket lugn och ro, galet mycket space och är dessutom inte mycket för fysisk kontakt. Lägg därtill att jag är hypersensitiv och därmed i ännu högre grad i behov av min "hamsterboll". 

Så hur får man det att fungera, när två så olika personer lever tillsammans i en relation? 

För det första behöver man vara medveten om sin personlighet; är man introvert eller extrovert? När man vet vilken personlighetstyp man är är det bra om man sitter ner och pratar med sin partner, annars kan konflikter uppstå, konflikter som går att undvika helt och hållet så länge man har förståelse för varandra och var man kommer från.

 

Min sambo hade under lång tid mycket svårt att förstå varför jag inte var som henom. Varför ville inte jag sitta och mysa i soffan varje kväll? Varför ville inte jag kramas hela tiden? Varför var inte jag spontant fysisk i mitt kontaktsökande? Fanns där inga känslor? Ville jag inte ha sällskap? Var jag helt känslokall? Jag har många gånger försökt förklara hur det ligger till, men ibland är förklaringar inte min starka sida. 

Jag gillar sällskap, men jag gillar att sällskapa på distans, ha ett visst avstånd till sällskapet. Jag gillar inte spontana kramar eller fysisk beröring. Jag behöver själv vara beredd på det innan jag kan ge en kram eller röra en annan människa. Annars upplevs det som ett intrång i min personliga sfär och jag blir stel och otillgänglig. Det hela blir bara jobbigt och påfrestande och jag vill bara därifrån. 

Efter att jag hittade den här bilden, kunde jag med lätthet få min kära sambo förstå! Efter at hen hade läst den, gick det upp ett litet ljus på hur det faktiskt kan vara för de som inte är extroverta. Vi är inte känslokalla, vi behöver bara längre tid.

 

Nu behöver jag bara nämna "Hamsterboll" för att sambon ska förstå. Det handlar inte om att jag inte älskar henom eller inte vill umgås- det handlar helt enkelt om att jag inte har energi så det räcker. Är jag inte mentalt förberedd på fysisk kontakt, blir det bara jobbigt, mest för mig, men det kanske inte är så roligt att krama någon som blir stel som en pinne och inte är närvarande. Jag är inte den som kastar mig i famnen på min familj så fort ytterdörren öppnas, utan jag ger dem tid att komma hem, vilket innebär att jag hinner förbereda mig för en kram eller en puss. Jag rusar inte heller in genom ytterdörren när jag kommer hem, utan tar god tid på mig i hallen så jag hinner "ställa om" från "borta" till "hemma" med allt vad det innebär. Introverta personer behöver tid att komma ut ur hamsterbollen.

Som hypersensitiv introvert person behöver man mycket space och enskildhet. Alla intryck blir mycket påfrestande och fysisk beröring kan ibland vara riktigt jobbigt, särskilt när man har varit social hela dagarna. 

Det ingår liksom i mitt jobb att vara social och lyhörd på andras behov och jag älskar mitt jobb! Jag älskar att lyssna på folk, höra deras berättelser och kunna hjälpa till att finna harmoni hos andra. Jag trivs storartat med mitt jobb och jag har lagt upp det på så vis att jag hinner meditera innan första mötet på morgonen, för att kunna vara närvarande för familjen jag möter. Jag har ju själv valt mitt yrke, så jag har medvetet lagt upp mina tider för att det ska passa min personlighet och lagt in pauser emellan varje familj för att alla ska få möta en närvarnade och engagerad coach med full fokus på just dem.

 

Men hur går en introvert personlighet ihop med föräldraskapet?

Det går alldeles utmärkt, så länge alla får lov att finnas för sin egen skull. I mitt fall är mitt barn lika introvert och hyperkänslig som jag. Vi är väldigt, väldigt lika som personer och därmed känner vi båda av var gränserna går för oss båda. När mitt barn kommer hem från förskolan behövs lugn och ro för både mig och barnet. Så vi tar oss den tiden och bara laddar batterierna genom att titta på tv, läsa lite eller rita innan vi kastar oss in i leken. Vi tar många små pauser, ca 5-10 minuter för att "snabb-ladda", genom att gå undan och pyssla med något annat en liten stund. På så vis kan jag vara närvarande som förälder och tillmötesgå mitt barns behov av att leka och utvecklas och hon kan få lite space och återhämta sig från mig. 

 

Så tänk igenom lite hur du och dina familjemedlemmar är som personer och försök alla sitta ner och berätta vad ni tycker om och inte tycker om vad gäller närhet, beröring, kontakt, sociala möten osv. Lär er respektera varandras olikheter och se till att alla känner sig älskade oavsett hur deras personlighet är. 

Alla människor är unika och lika mycket värda!