familjecoachen.blogg.se

När man jobbar som coach kan många ibland få för sig att man på något magiskt sätt är felfri. Jag är inte felfri. Jag har mina svaga punkter, vilket är helt okej. Min akilleshäl är barn. I min värld får man inte skada barn. Ever. Inte på något sätt. Det är därför jag har utvecklat min coaching främst kring just barn och familjer. Jag tycker att barn är det underbaraste som finns och de ska ha en fin, trygg och lugn uppväxt fylld av kärlek, respekt och värdighet. Idag lever jag till 99,9% som jag lär. Självklart gör jag mina fel och misstag längs vägen, som sagt, jag är inte felfri. Man lär sig under resans gång.

Jag ska bekänna en sak: Det som har varit absolut svårast för mig som förälder, är att inse att jag är en helikoptermamma. Jag är alltså en sådan där förälder som lämnar allt för mitt barn. Jag har gjort allt från att sova otroligt obekvämt (barnet fick bästa platsen i sängen) till att sitta på en lekplats mitt i smällkalla vintern under flera timmar medan barnet leker. Om man lagar mat och barnet ropat, har jag varit vid hens sida på mindre än en nano-sekund. Skit samma om maten håller på att brännas vid! Maten är sekundär till barnets rop, det går att laga något annat. Jag har skjutit upp mina egna ärenden och det jag hade velat göra, till förmån för vad barnet vill göra. Länge har jag inte kunnat sätta gränser för mig själv eller inse att jag också behöver finnas. Mina hobbys, intressen och behov hamnade längst ner på listan tillsammans med sortera papper och göra likviditetsbudget.  

 

Under de första 4 åren fanns jag alltid vid mitt barns sida. Som en helikopter (därav uttrycket) svävade jag runt för att se till att hen hade det bra, inte var ensam och att hen hade vad som behövdes. Visserligen fick hen hämta saker och ting själv många gånger, men jag svävade efter som en skugga. Att mitt beteende inte var hälsosamt, förstod jag inte själ till en början. Enligt mig själv och min syn på föräldraskap var jag en närvarnade och "duktig" mamma. Visst var jag fysiskt närvarande, men ändå inte. Inte närvarande på riktigt. Mitt "närvarande" bestod till stora delar av ångest över att inte vara tillräcklig. Jag pressade mig själv till det yttersta för att vara till lags och tillräcklig. Men det var aldrig tillräckligt. Det blev en ond cirkel. Alltså var jag inte närvarande på det sätt som barnet behövde. den där autenstiska kopplingen som finns i äkta närvaro var grumlig och svåråtkomlig. Och "duktig", seriöst? Jag tycker inte om frasen "duktig". Att vara duktig är väldigt viktigt i dagens samhälle, men tillför egentligen ingenting av värde. Men mer om det en annan gång. 

 

Jag är uppfostrad till att finnas där för andra, serva andra och vara duktig. Allt annat sågs av min familj som egoistiskt. Jag har haft duktighetssyndromet i alltför många år nu. När jag utbildade mig till beteendevetare och tog del av Dr. Shefalis material, var det som det gick upp ett ljus för mig. Jag kunde reflektera över hur jag själv betedde mig och därmed ändra mitt duktighetssyndrom till bra-nog-syndromet. Det är en lång process och jag arbetar fortfarande med det. Ångesten knackar på dörren ibland liksom känslan av att vara egoistisk som sätter gränser och inte hänger över barnet som en gam. Men på vilket sätt skulle jag göra henom en tjänst genom att vara där som en skugga och vara till lags hela tiden? Hur är jag en "duktig" förälder som utplånar mig själv? Hen skulle inte utvecklas av det på något sätt. Barnet skulle inte bli sedd som den person hen är fullt ut, eftersom mina mål (vara till lags och duga) styrde vår föräldra-barnprocess. Jag lade alltså omedvetet över mina känslor av otillräcklighet och ansvaret för mitt välmående på barnet. Det har aldrig varit och kommer aldrig vara henoms ansvar att ta hand om mig och mina känslor. Hen är den hen är och jag är den jag är. Vi är lika i mångt och mycket, men är ändå två olika personer med olika preferenser, gränser och intressen.

 

 

Att uppfostra sina barn är sällan lätt, men att uppfostra sig själv som förälder är svårare. Att varje dag reflektera över sina känslor, sitt beteende och reaktioner på olika situationer tar sin lilla tid att lära sig. Tillslut sitter det i ryggraden och resultatet är en mer närvarande, autentisk föräldra-barn-relation präglad av ömsesidig respekt, hänssynsfullhet och kärlek. Jag tar numera fullt ansvar för mina egna känslor, tankar och behov, och jag har släppt skuldkänslorna kring att omedvetet ha belastat mitt älskade barn med mina barndomsspöken.

Tack och lov behöver en helikopterförälder inte bli vid sin läst och jag kan numera njuta av mitt föräldraskap fullt ut. Det är det bästa, för både mig och barnet.