familjecoachen.blogg.se

Jag hade för en kort tid sedan ett intressant samtal med en bekant. Denna bekant menade på att min dotter som  är i förskoleåldern körde med mig eftersom hon har en enormt stark vilja och försöker göra som hon själv vill och behagar många gånger. Andra människor i min omgiving har även de lite smått påpekat att min dotter skulle "köra med mig". Saken är den att det inte är sant. Jag väljer faktiskt själv när jag vill ha det på mitt sätt och när jag anser att dottern kan få ha det på sitt sätt. Det finns inga barn som kan "köra med en" om man inte först tillåter det. Ingen kan köra med någon annan utan dennes tillåtelse. Många har lite svårt att greppa vad jag menar i början, men så här är det; om jag låter barnet få sin vilja fram och inte framhärdar så är det mitt eget, aktiva val. Jag har all rätt att säga stopp och nej i alla situationer. Jag väljer bara att inte göra det alla gånger eftersom jag inte ser några hinder för att hennes vilja kan få lov att styra ett tag.

I mångas ögon kan det för det yttre se ut som om min dotter "kör med mig", , jag förstår det, men faktum är att jag redan innan hon får sin vilja fram medvetet och aktivt har fattat belsutet att hon kan få det. Vissa saker är helt enkelt inte värda att skapa drama kring, så varför göra det? Innan jag fattar mitt beslut, funderar jag på vad jag vill i situationen och hur viktigt det är att just min vilja följs i nämnda situation. Vad hindrar barnet från att få som hon vill och vilken betydelse har det för alla om A eller B händer? Vill jag lägga min energi på att framhärda i en viss situation eller kan jag hänga på hennes upptäckarlust och lekglädje och därmed få en roligare dag med många härliga minnen? Jag väljer ofta det sistnämnda, för jag har inget att förlora på det utan bara allt att vinna och dessutom ha riktigt roligt samtidigt! Det är så befriande att kasta sig i lövhögar, leka "Tagen" eller "Kurragömma" eller hoppa hopprep tills man stupar. 

 

För att återkomma till ämnet; de situationer som de flesta menar kring när de påpekar "körandet", är när vi ska gå någonstans eller lämna ett ställe, exempelvis en lekplats och dottern vill stanna kvar längre. Hon vill absolut inte gå när jag säger att det snart är dags att gå.  Dessa personer har uppfattningen att "snart" är "nu". På en gång. Eller i alla fall inom de närmaste fem minuterna från det att orden yttrats. Det är vad de förväntar sig när någon säger "snart" eller "strax". Vad dessa människor inte vet om, är att jag säger ifrån ca 30 min innan det faktiskt är dags för oss att gå, just för att vi ska kunna flexa. Jag vet att av erfarenhet att vissa ställen har mer dragningskraft än andra och därmed lockas hon till att stanna kvar längre. Därför ser jag till att ha 30 minuters marginal att förhandla på. På så vis känner hon att hon har blivit lyssnad på och fått sin vilja fram, när det egentligen är så att jag har fått min vilja fram genom min medvetenhet kring hennes person och min respons. Genom det här sättet undgår vi många bråk och konflikter som egentligen är helt onödiga. Vi slipper stress, tjat och gråt. Båda känner sig respekterade, är nöjda och glada. Hon får leka "lite extra" och vi kommer iväg i rätt tid. Skulle jag vara åskådare skulle jag kanske också få en känsla av att föräldern inte "står på sig" (ogillar skaprt det uttrycket!) eftersom man inte ser hela bilden. Därför är det viktigt att inte döma andra människor, man vet faktiskt inte vad som har hänt tidigare eller om det finns en plan bakom handlingarna. 

 

Sedan är det så, som jag nämnde innan, att barn aldrig medvetet kör med någon. De har inte den medvetenheten, den kapaciteten att planera och strategiskt manipulera någon. Det är du som förälder som givit din tillåtelse att barnet i så fall får som hen vill. Barn är barn och barn är människor och liksom alla andra människor vill barnen vara med och påverka sina liv. Alltså frågar de om saker och ting. Allt från om de kan få leksaker och godis till att få leka bara en liten stund till. Du som förälder måste alltså vara på det klara med vad du vill och varför det i så fall är vikigt att du få just din vilja igenom. Om du säger nej och det inte hörsammas är det med största sannolikhet för att du inte menar det. Du är inte klar över var dina egna gränser går och hur man säger nej med auktoritet. Nu menar jag inte att man ska ryta, skälla eller använda starkare tonläge- det behövs inte. Det som behövs är att man faktiskt menar sitt nej och är på det klara med att det är nej man menar. Barn uppfattar om man kommer med dubbla budskap- alltså om det där nejet inte är auktorativt. Då vet de inte vad du menar och går på det som passar dem bäst- alltså ett ja. 

 

Många föräldrar har svårt att se sina barn bli upprörda när de får ett nej, oftast handlar det om att föräldern själv inte har lärt sig att hantera ett nej när hen var ett barn. Därför blir det konflikter och föräldern känner sig överkörd. Man behöver alltså lära barnen att hantera ett nej. Ordet nej kommer hen möta många gånger i livet och det är därför viktigt att få en hälsosam relation till dessa tre bokstäver. 

Hur gör man det då, kanske du undrar? Låt barnet bli ledset. Visa barnet att det är okej att bli ledsen och upprörd för att man inte får som man vill, det är helt naturligt. Acceptera att barnet kanske gråter, skriker och visar sin besvikelse på många olika sätt. Det räcker att du bara finns där som förälder och du kan säga till barnet att "Du får vara så här, det är okej. Det är fortfarande ett nej som gäller och jag tänker inte ändra mig." Om barnet frågar varför- undvik att svara "därför"! Ge ett bättre svar! Barnet förtjänar ett bättre svar! Förklara kortfattat din motivation till att barnet inte får som hen vill i just det fallet. Exempelvis "du kanske inte tycker om detta, men vi har regler i det här huset för att vardagen ska fungera för oss alla och vi vill att du håller dig till dessa regler." Låt sedan barnet gråta ut, vara argt och vara upprört. Visa att det är normalt, det är okej och att du älskar hen oavsett vad hen säger eller gör. Genom detta förhållningssätt till ett nej, visar och lär du ditt barn att ingen dömer en för att man blir frustrerad över att inte få som man vill i alla lägen. Att hen är okej trots uppvisad besvikelse.

För saken är den att du har det barn du har, och det barnet har en personlighet. Denna personlighet behöver accepteras och näras. Även de mindre bekväma personlighetsdragen som envishet, drama-queen, tjurighet, "krävande" personlighet, dominerande personlighet osv. Dessa sidor är en del av ditt barn och de måste få lov att finnas. Du behöver inte tycka om dem, du behöver inte älska dessa sidor hos ditt barn, men du har ingen rätt att ändra dem, förtrycka dem eller försöka ta bort dem. Man har ingen rätt att ändra en annan människa, hur liten eller stor hen än är. Det enda man kan göra är att acceptera dessa sidor, lära barnet och framför allt sig själv att hantera dem och låta sig växa och utvecklas med hjälp av dessa sidor. Barnen är inte våra modeller att skapa precis hur vi vill, som vi kan dominera och styra över. Barnen är våra vägledare och mentorer. De hjälper oss att utvecklas som människor och att växa som personer! 

Så njut av ditt barn! Älska hen- oavsett hur hen är!