familjecoachen.blogg.se

"Mitt barn lyssnar inte på mig" utbrister en förälder. "Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger, jag kunde likväl prata med en vägg! Allt är bara en kamp hela tiden!" 

"Vad gjorde du sist du fastnade i en kamp?" frågar jag.

"Först skriker jag åt hen, sen hotar jag med att ta bort någonting." svarar föräldern.

"Kan du ge mig ett exempel?" undrar jag.

"När hens läxor inte blev gjorda häromdagen, tog jag bort hens mobil i en vecka." Svarar föräldern. 

"Vad hände då?" frågar jag.

"Helvetet bröt ut. Hen skrek och gapade, skrek att hen hatar mig och sedan slängde hen igen dörren och kom inte ut ur sitt rum på två timmar." svarar föräldern. "Jag vet inte vad mer jag kan göra, jag har slut på idéer för att få hen att lyssna på mig!"

 

Låter ovanstående scenario bekant? Hur många föräldrar har någon gång hotat sina barn på någon punkt? Otaliga. Om de säger emot, tar vi bort deras tv-tid, om de vägrar titta på en, ställer vi in deras play-date, om de inte städar sina rum, tar vi bort deras Ipad. Man har helt enkelt fastnat i ett "om inte du.....så ska jag....." och därmed bränner vi ut oss själva i våra försök att kontrollera våra barn. 

Den här typen av beteende är vad Dr. Shefali kallar "fången-fångvaktaren". Det innebär att föräldern (fångvaktaren) övervakar barnets (fångens) beteende och handlingar. Vad än barnet gör, lägger sig föräldern i och delar ut antingen beröm eller straff. Detta skapar ett negativt beroendeförhållande mellan barnet och föräldern, där barnet tvingas till underkastelse av föräldern och där barnet indoktrineras till att invänta beröm eller straff efter varje handling. Den här typen av uppfostran underminerar således barnets egen förmåga att självdisciplinera och självreglera sig. Barnet blir avhängigt förälderns godkännande i allt.

Allt eftersom åren går, blir dessa roller svåra att skilja ut; vem är egentligen fången och vem är fångvaktaren? Både föräldern och barnet är fast i en negativ spiral där de plågar varandra. Det är ingen lycklig föräldra-barn-relation och när man upluser en del föräldrar om detta beteendet, så ser de konstigt på en. 

Men saken är den att disciplinera ditt barn genom att ta bort en sak, ex. mobilen, eller att skälla på barnet, ge hen utegångsförbud eller i värsta fall slår barnet, skapar bara mer problem än det löser.

Eftersom beteendet upprepar sig, visar det på att disciplinering inte fungerar. Om det hade fungerat hade barnet inte fortsatt att säga emot, inte lyssna, slå i dörrar, skrika, gapa, ect, ect. 

 

Många föräldrar är idag så indoktrinerade i att disciplinering är det som föräldrar ska göra, att de inte ens kan tänka sig ett föräldraskap utan dessa "metoder". Så det är inte konstigt att många ifrågasätter när man kommer med påståendet att disciplinering är totalt onödigt och enbart negativt.

Många kommer med frågor som "vad menar du, hur ska jag inte disciplinera mitt/mina barn? De kommer ju inte göra som jag säger om jag inte hotar eller straffar dem!". Nästan med panik i rösten. Det är beklagligt att så många tror att barnen inte kommer lyssna på dem om inte föräldrarna är kontrollerande, manipulativa och järnhårda. De inser inte att de har blivit så hårt indoktrinerade att barn måste trilskas, straffas, mutas, hotas osv annars går de inte att kontrollera. När vi går in i en föräldra-barnrelation med synsättet att barn är ociviliserade vildar och oförögna att reglera sig själva, skapar vi också dysfukntionalitet inom familjen. Det ironiska är att de barn som är strängt disciplinerade är de som minst kan kontrolella sig själva. 

Många blandar dessutom ofta ihop disciplinering och kontroll. Disciplin betyder egentligen "utbildning/lärdom/träning", men fråga vilken förälder som helst idag och de menar att disciplin betyder olika strategier att kontrollera sina barns beteende med. 

Frågan tycks vara "vad kan jag ta bort från mitt barn, som hen tycker mycket om, så att hen förstår vad jag menar?" Det handlar sällan om konsekvens-tänk och rationalitet. Föräldern tror att om hen tar bort något från barnet så får hen automatiskt barnets uppmärksamhet. Men säg att du skulle göra likadant mot en vuxen, din partner till exempel. Du blir påkommen av din partner att äta lite chips och din partner tar ifrån dig dina bilnycklar för att lära dig att inte äta chips igen. Hur skulle du känna dig då? 

Eller att du är sen till en lunch med bästa vännen, så din vän kräver att du ska ge hen dina favoritsmycken. Hur skulle det kännas? Inte så roligt eller hur? Skulle det motivera dig att ändra ditt beteende eller skulle du bli arg, ledsen och upprörd? 

Fråga dig själv vad sambandet ligger mellan:

Om du går ner i vikt, kan vi åka till Liseberg.

Om du inte gör dina läxor på en gång, köper jag inga nya skor till dig.

Om du inte talar artigt till mig, tar jag din mobil.

Om du inte slutar ljuga, får du inte träffa dina vänner på två veckor.

 

De flesta föräldrar inser sällan att ens hotar sina barn på det här sättet. De har aldrig gått upp för dem hur deras eget beteende är. Många säger att om de sagt A måste de göra B för att visa att de menar vad de har sagt. Detta sätt kanske fungerar för stunden, men har det löst problemet i det långa loppet? Nej. Det finns de som hävdat att "jag blev ju disciplinerad så här när jag växte upp- och jag är ju okej" Men det handlar inte om den personen är okej eller inte, frågan är "hur kände du dig när du blev disciplinerad på det sättet? Om föräldern är ärlig säger hen något i stil med "jag hatade det/jag blev ledsen, arg, bitter och sur på mina föräldrar." Så då är frågan; varför utsätter du dina barn för det då? 

Svaret blir ofta: "För jag vill att mina barn ska lära sig. Hur ska de lära sig om jag inte lär dem?"

Om det hela rör sig om att man vill lära sin barn något, så har vi redan visat på att disciplinering i dagens mening, inte är rätta vägen. Disciplinering och lärande är mil ifrån varandra. 

Tänk efter när du var liten, hur du kände dig när du blev skickad på ditt rum, ditt favoritprogram på tv:n stängdes av, du fick utegångsförbud så du inte kunde träffa dina vänner, föräldrarna skrek på dig, skällde på dig, sa dumma saker om och till dig, klankade ner på dig och i värsta fall slog dig om än så lite på fingrarna. Kände du dig bra då? Kände du dig lycklig och duglig då? Förstod du vad du skulle lära dig vid de tillfällena? Nej. Svaret är att det du lärde dig var att föräldrarna bestämmer, så gör dem inte irriterade. Du lärde dig sannolikt även att dina föräldrar behandlade andra vuxna, vänner, kollegor och till och med husdjur med mer respekt än du fick. Eftersom disciplinering snarare handlar om föräldrarnas nycker än något som faktiskt är resnoabelt, triggar det igång barnets motstånd. De kanske gör som du säger eftersom du tvingar dem till det genom hot, men innerst inne utvecklar dem ett motstånd mot allt föräldern gör eller säger. 

Barnets motstånd eller halvhjärtade deltagande, intensifierar förälderns behov av kontroll och medan föräldern trycker ner barnet i tron att ju strängare de är desto mer lydigt skulle barnet bli, desto mer kommer barnet att skapa nya liknande situationer.