familjecoachen.blogg.se

En del realtioner varar länge, ibland flera årtionden, andra varar inte fullt lika länge. Men hur vet man egentligen när det är dags att bryta upp? Att göra slut? ta ut skilsmässa? En missuppfattning många har är att en relation behöver vara totalt förstörd för att man ska bryta upp. Så är inte riktigt fallet. Det kan vara så att ni helt enkelt vuxit ifrån varandra och vill åt olika håll. Du kanske vill ha mer inflytande över ditt liv, kunna välja mer fritt kring hemmet, fritiden o.s.v. och din partner kanske trivs med att köra samma gamla vanliga och har ingen önskan någonstans att ändra på något. Båda fallen är helt okej och behöver inte leda till uppbrott, men gör troligen det i alla fall. Då behöver man inte skiljas som ovänner, utan man kan skiljas som vänner. 

Gör inte det om inte det rör sig om social trygghet, ex. att ni bor ihop för att barnen behöver mat på bordet och tak över huvudet och den ena föräldern inte kan ge det för tillfället. Det är en sak, då är det verkligen för barnens skull, för deras rättighet att sova gott och äta mat. Det är grundläggande behov och ska alltid komma först, hur reltationen än ser ut mellan de vuxna. (undantaget är våld i nära relationer!!)

Men däremot ursäkter som att inte skilja barnen från sin ena förälder eller att det blir synd om barnen, det håller inte. Då lägger ni som vuxna ansvaret för er relation på barnen och de känner av detta. Det är ett alldeles för stort ansvar att åläggas ett barn! Barn kan inte bära detta ansvar och ska inte heller göra det. Det är ni som vuxna som bestämmer huruvida ni ska bo ihop eller inte. Inte barnen!!

 

Oftast känner man det på sig. Det känns liksom i maggropen att något är annolrunda i relationen, att man vill något mer. Något som inte inkulderar ens partner. Ibland är det en övergående fas, alla kommer in i olika skeenden i sina respektive liv där man ifrågasätter sig själv och sina relationer. Det är helt naturligt och följer ofta cykler om fyra till sju år ungefär. Men är känslan återkommande och blir starkare och starkare ju mer tiden går, desto mer säker kan du vara på att det är tid att gå vidare. 

Om man känner så under en lång tidsperiod och inte talar med sin partner om det, finns risken att ni båda hamnar i konflikt efter konflikt. Du blir frustrerad och irriterad över situationen och din partner blir ledsen, ifrågasättande och kanske bitter. Därför är kommunikation viktigt i alla relationer.

Att man vågar berätta för sin partner att man är osäker på relationen, vad det kan bero på, om man ska ändra på något eller om man ska avvakta. kanske behöver man gå och prata med en familjerådgivare eller gå i enskilda samtal hos en kurator, psykolog eller präst. Huvudsaken är att man sätter ord på sina känslor, försöker förstå dem och känna efter om man vill ändra på det eller inte.

För det är just det; du har ansvaret själv för hur du vill göra. Din partner kan inte ta det beslutet åt dig, din partner kan inte bestämma hur du ska känna, tycka eller tänka. Det kan bara du göra. Alltså är ansvaret för hur du vill ha det i relationen hos dig.

Samtidigt kan du inte tvinga din partner att tycka likadant. Hen har full rätt att tycka helt annorlunda. Hen behöver inte ens hålla med. Men som sagt, det är viktigt att våga prata om sådant.

 

Då är det bra att diskutera olika lösningar. Ska ni försöka ett tag till eller ska ni gå åt varsitt håll? Hur ska ni göra med familjen, boende och ägodelar? Ska ni bo kvar? Sälja hus/bostadsrätt? Vem har störst behov av bostaden och bilen? Vad blir bäst för barnen? Någon kanske blir ledsen, men det är okej. Alla känslor är okej, så länge det inte rör sig om att det yttrar sig i fysisk eller psykisk misshandel, kränkningar eller förnedrande av partnern. Sitt ner och skriv ner allt ni kommer på, brain-storma kring relationen. Hade ni kanske förväntingar på varandra som inte stämde? Önskar du att parntern vore annorlunda? Önskar du att du var annorlunda? Varför?Hur kan ni jobba med att förbättra självkänslan och självförtroendet?

 

Alla reagerar på olika sätt. En del är mycket känslosamma och kan ibland bli mycket upprörda, kanske storgråta, andra finner det lättare att bli känslokalla och neutrala, åter andra blir helt försörda. Men saken är den att man inte kan ta ansvar för hur ens partner känner eller reagerar. Jag träffade en gång ett par där kvinnan ville göra slut. Hon var färdig med realtionen och kände inte längre kärlek till sin man. Mannen å sin sida var ännu mycket förälskad i kvinnan och bröt ihop när hon ville göra slut. I hans värld fanns bara hon, vilket är en mycket stor börda för vem som helst att bära. Att vara någons one-and-only i hela världen. Det är inte hälsosamt. Resultatet blev att mannens självkänsla fick en knäck, han mådde dåligt och undrade vad han hade gjort för fel. Han blev desperat att få behålla kvinnan, anklagade både sig själv och henne och blev mycket, mycket sårad och förnärmad. Denna reaktion är inte ett bevis på kärlek, vilket mannen hävdade, utan snarare en reaktion utifrån rädsla. Mannen var i grund och botten rädd att bli övergiven, rädd att bli ensam och oälskad.

Det är oftast grundbulten om någon blir helt försörd när ens parnter gör slut. Man är rädd att bli ensam kvar. Att vara oälskad. Detta i sin tur handlar inte om partnern, det handlar inte heller om barnen. Det handlar om hur man blev sedd som barn. man har helt enkelt inte fått den grundtrygghet man har behövt som barn. Man har inte blivit sedd och accpeterad för den man är som person, utan har tvingats till anpassning för att behaga familj, vänner och samhället. Man har inte känt att man duger som man är, man har inte känt ovillkorlig kärlek från sina föräldrar, utan fått prestations-baserad kärlek- att föräldrarna visat kärlek enkom när barnet har presterat något bra (som bra betyg, fin teckning, 1:a plats i en tävling ect.) Barnet har då kopplat sin grundkärlek till görande istället för varande, vilekt leder till dålig självkänsla, dåligt självförtroende och mycket låg själv-kärlek. 

Man har helt enkelt inte lärt sig att vara trygg i den man är och känna sig älskad för den man är- enbart för att man finns till. Det är i sin tur inte heller föräldrarnas "fel", inte oftast i alla fall, de har antagligen gjort sitt bästa med de kunskaper de hade och trott att de har visat sin kärlek på "rätt" sätt. De har följt den rådande normen och gjort som "alla andra" på den tiden. Det är ett resultat av samhället i stort. 

Rädslor att bli övergiven och ensam kan dessvärre inte fyllas igen utifrån genom en partner eller tillfälliga förbindelser. Det måste fyllas på inifrån. Kvinnan i relationen kunde inte fylla det tomrummet, ingen kan det, bara mannen själv. Han måste stärka sig själv inifrån, älska sig själv och känna att han duger och är älskad precis som han är, oavsett om han har en partner eller inte. 

 

Lösningen på detta är att mannen går i terapi och berarbetar sig själv och sina mindrevärdskomplex. Paret kan vara särbo under tiden, göra helt slut, bli vänner eller fortsätta tillsammans i alla fall och se hur relationen utvecklas i takt med mannens terapi-samtal.

I detta fallet, valde de att gå skilda vägar, kvinnan ville förbli vän med mannen, men han kände sig inte redo för det ännu. Det är helt i sin ordning. Det måste respekteras. När han är redo och önskar det själv, då kan de bygga upp en vänskapsrelation sinsemellan. Innan dess måste kvinnan acceptera och respektera mannens önskan om att vara i fred, låta honom vara i sina känslor utan att försöka "fixa" eller "gottgöra".

Det är inte det lättaste, men det är bland det mest kärleksfulla man kan göra för någon annan- att låta dem vara sig själva fullt ut.