familjecoachen.blogg.se

När jag skrev mitt förra inlägg (När är det dags att bryta upp?) nämnde jag våld i nära relationer. Detta inspirerade mig till att skriva detta inlägget. Det jag delar med mig av här i bloggen är inte till för att hänga ut någon, bestraffa någon eller skapa pity-points, inte heller för att skapa debatter eller orsaka något lidande. Detta är till för att skapa reflektioner kring hur man lever sitt liv och hur ens val kan påverka ens barn. Barn för mig är det viktigaste i livet. Jag vill att barn ska få växa upp i trygga miljöer och känna all kärlek som finns att få. Jag vill även att alla människor ska må bra och inte utsättas för diverse övergrepp och kränkningar. Vissa kan ha svårt att smälta det jag säger, för det låter ibland hårt och känslokallt, men det är tvärtom, det är bestämt men kärleksfullt. Jag vill att var och en tar ansvar för sitt eget liv och förstår att man har en egen makt att påverka sitt liv om man tillåter sig det och att alla är lika mycket värda. Ilbnad går det snabbt, ibland tar det lång tid, men det viktigaste är att man inom sig vet att man är värdefull, alldeles oavsett vad någon annan säger! Ingen kan frånta dig din rätt att vara älskad! Du finns- alltså har du ett värde! 

Våld i nära relationer:

Många kvinnor,mammor, mappor och pappor stannar kvar i våldsamma relationer trots att barnen indirekt eller direkt far illa. Många säger att de inte vågar bryta sig loss, de är för rädda, andra säger att de håller ihop för barnens skull. Att det är jobbigt det kan jag mycket väl förstå, det är en ytterst svår process att ta sig ur ett destruktivt förhållande, men samtidigt måste man våga bryta sig loss någon gång. Just för barnens skull. Lätt för mig att säga, tänker kanske ni som läser, men min uppväxt var inte en dans på rosor alla gånger. Jag och mina syskon växte upp med en psykiskt sjuk förälder och en missbrukande förälder. Det var konflikter varje dag, där den ena föräldern misshandlade den andra både fysiskt och psykiskt inför ögonen på oss barn. Detta var nästan varje dag. Det var slag med knytnävar och tillhyggen, sparkar, ryckningar i håret, släpande över golv, knivsår, sax-sår, sönderslagna dörrar, speglar, glas, fat, bord, skrikande, gapande och mordhot, you name it. Nästan varje dag. Våld var vår vardag. Vi barn mådde förstås väldigt dåligt över det hela, men visste egentligen inget annat. Jag visste någonstans inom mig att det här inte var normalt, men samtidigt var det normalt för mig och mina syskon. Vi var födda in i en våldsam familjekonstellation. Innan jag fyllt åtta år visste jag precis när ett bråk var i antågande och jag och mina syskon började Operation: Barrikad. Vi barrikaderade oss i ett rum, som var hyfsat lätt att smita ifrån och lyssnade intensivt till slagsmålet utanför och beräknade intensiteten i misshandeln för att bedöma huruvida vi skulle fortsätta vänta ut stormen eller hoppa ut genom fönstret och springa till grannen en kilometer bort och larma polisen. Ibland behövde vi bara vänta ett par mintuer för att fatta ett belsut, ibland ett par timmar. Om vi inte ansåg att vi behövde hämta hjälp uitifrån, tog vi hand om våra sönderslagna och ibland medvetslösa föräldrar så gott vi kunde själva. Vi plåstrade om, släpade dem till sina sängar, bäddade om dem, städade upp i hemmet och hade nattjour för att övervaka deras liv och hälsa. Mitt tidigaste minne om detta är från ca 9 års ålder, min storasyster var då 11 år och våra yngre syskon under 7 år, men vi var redan rutinerade undersköterskor. Dock anger jag inte det i mitt CV när jag har sökt jobb... 

Många gånger frågade vi varför de inte skilde sig. Svaret vi fick var att de höll ihop för vår skull. Genom att säga att det var för vår skull de bodde ihop, och därmed slogs var eller varannan dag, lade de över ansvaret för familjens välmående på oss barn. Det blev indirekt vårt "fel" att våld var närvarande i vårat hem eftersom det var för vår skull de gjorde så. Jag har aldrig förstått och kommer aldrig förstå det resonemanget. Det gäller vid all form av misshandel. Man slår inte någon, allra helst inte barn. Hur kan man utsätta barn för det lidandet?! Hur kan man se sitt barn i ögonen när det sitter där sönderslaget, och man har gett sitt medgivnade (gäller även de som passivt tittar på utan att agera) till det??!! Slå ett barn och du slår sönder all form av tillit för väldigt lång tid framöver. Det gäller även om barnen "bara" bevittnar misshandel. Bara för att barnet inte blir fysiskt misshandlat betyder det inte att barnet inte tar skada. Barn som bevittnar våld i nära relationer tar alltid skada på ett eller annat sätt! Så sitter du fast i en dålig relation och skyller det på att det är för barnens skull, så ber jag dig tänka om. Det är verkligen inte för barnens skull. För barnens skull gör man vad som står i ens makt att skydda dem och låta dem växa upp trygga och omisshandlade. Även om inte ett slag har lyfts på barnen, så bevittnar dem det. Barnen ser och vet så mycket mer än vad de vuxna tror. Det är en form av psykisk misshandel man utsätter barnen för. En otrygghet som skapar starka stressreaktioner hos barnen. Våra föräldrar försökte dölja hur allvarligt det var och de pratade aldrig om det. De var aldrig riktigt medvetena om hur mycket vi egentligen visste och hur stort ansvar vi tog för hela situationen. De har insett att vi har tagit hand om dem och städat upp, men aldrig sagt ett ord om det. Allt sopades under mattan under många, många år. Tills dem slutligen fattade vinken och skilde sig. Inte en dag för tidigt! Då var jag och min storasyster redan vuxna och flyttat hemifrån och våra yngre syskon var både oroliga och glada. Även om det var skönt att alla våldsamheter upphörde, var det liksom ändå något skrämmande eftersom det var så ovant för dem. Flera familjemedlemmar fick identitetskriser och hamande i depressioner med självmordsförsök, andra fastnade i ett ältande om hur det har varit, åter andra försökte bearbeta allt på en och samma gång. Tillslut gick vi alla vidare med våra liv. 

Nu är det så att våra föräldrar har givit oss den uppväxt vi har haft utifrån sina premisser, vilket alla föräldrar gör. Barndommen är inget jag kan ändra på, inte heller hur vi som barn blev behandlade, men jag kan ändra på hur jag förhåller mig till min barndom. Jag fråntar inte mina föräldrar ansvaret för hur det var då, jag ursäktar inte deras beteende någonstans. En dålig barndom är aldrig en ursäkt för att behandla andra illa. Man har alltid ett eget ansvar för sitt liv och sina handlingar. De gjorde sina val då, liksom jag och mina syskon har gjort våra val idag. Våra föräldrar har förändrats. De är inte längre samma personer som de var när jag växte upp. Även de har utvecklats och vuxit i sig själva. Så det jag skriver om dem nu, är inte vilka de är idag. Jag har förlåtit dem. Inte glömt, men förlåtit. Det är viktigt att förlåta för att gå vidare. Det innebär inte att man drar ett streck över alltihop och förtrycker sina känslor eller godkänner handlandet. Det innebär att jag som person släpper taget om de negativa känslorna som är kopplade till händelserna och inte låter det negativa styra mitt liv längre. Det är en del av mig, ja, men det är inte Jag.

Psykisk misshandel

Det behöver inte vara slag, sparkar och hot som skadar i en relation. Det finns en tystare form av misshandel och kontroll, den som utövas psykiskt. Den är riktigt lurig, för den syns inte utanpå, men märks inuti. Det kommer inte direkt och ordagrant, utan smygande och manipulerande under lång tid. Oftast märker man det inte själv till en början, men efter ett tag, kanske några år, när man blir medveten om mönstret inom relationen och börjar då märka av de små subtila ord som på något sätt kontrollerar en. Att noga inpränta skuld, skam och otillräcklighet är en teknik som används inom kontroll och maktmissbruk. Det är det som kallas psykisk misshandel. Att konstant få höra negativa saker om en själv, och det behöver inte vara i direkt tal, det kan vara inlindat i bomull men det finns där och sipprar ut mellan raderna och in i varje fiber av ens kropp. Pågår det under lång tid börjar man tillslut att tro på det själv. Det blir en självuppfyllande profetia vars makt blir svår att bryta. Psykisk misshandel är många gånger mycket värre än fysisk misshandel eftersom den går på djupet. Ord kan man inte ta tillbaka. Det som blivit sagt kan inte tas raderas, utan bara förlåtas. Fysiska skador läker snabbt, medan psykiska skador tar lång tid att bearbeta. Hjärnan fastnar gärna i tanke-loopar som gör det svårt att bryta negativa tankemönster. 

Hur det än är, så är det fortfarande så att ingen annan kan bära ansvar för någon annans handlingar. Även om ett förhållande är dåligt, så är det upp till var och en vad man gör med det. Fortsätter man i en dålig relation, så är det ett val man har gjort. Många tycker verkligen inte om att höra detta, men så är det. Det är svårt att bryta sig loss. Det är jobbigt, både känslomässigt och fysiskt. I vissa fall är det så extremt att det är direkt livsfarligt att försöka sig på att bryta sig loss. Men vi alla har ett val. Vi kan välja att låta oss styras av andra och vi kan välja att göra oss fria. Tyvärr är det många som lever under hot och behöver skyddad identitet pga en partners sjuka kontrollbehov. Dessa människor förstår jag mycket väl har det extra svårt att bryta sig loss. I och med att deras f.d. är besatta av makt kan de inte känna sig fria ens efter en flytt eftersom deras liv präglas av hot om våld vid upptäckt. Dessa individer som lever under sådant hot, har givetvis andra förutsättningar än andra. Alla situationer är självklart unika. Men det är var och ens ansvar att leva ett så bra liv man kan utan att skada andra. Ingen annan kan leva ditt liv åt dig, det kan bara du göra. Ingen annan kan skriva din historia, det kan bara du göra. Det är bara du som bestämmer i ditt liv och vad som ska hända i morgon. Andra kan försöka kuva dig genom ord eller våld, men du bestämmer hur länge det ska fortgå. Du bestämmer och har makten över ditt liv, även om det inte känns så just nu. Det tar tid att bygga upp sig själv. Det tar tid att planera sitt nya liv. Det tar tid att skapa sig en ny vardag. Det tar tid att läka sig själv och sin familj. Det tar tid helt enkelt. Men det viktigaste är: du kan förändra dig! 

Så ge aldrig upp!