familjecoachen.blogg.se

Ibland vägrar barnet gå till dagis. Få saker kan skapa så mycket stress som ett dagisvägrande barn. Det finns tre olika vägar att gå till mitt barns dagis. Ena vägen måste man gå genom en lekplats, den andra vägen är intill en träddunge med ekorrar och fåglar, den tredje vägen är kantad av härliga buskar att gömma sig i och stenar att klättra och hoppa på. Dantes Inferno för vilken stressad förälder som helst. 

Om man går i normal vuxen-takt ska det ta cirka 6 minuter att gå till dagiset. Eftersom både jag och barnet är vetgiriga och nyfikna personer och jag vet att vägen dit är kantad av frestelser, tar det vanligen 30-40 minuter för oss att gå dit. Idag tog det 15 minuter att bara gå ut i trapphuset och ytterligare 20 minuter att gå utanför porten. Eftersom jag är medveten att det kommer sådana här dagar ibland, ser jag till att planera extra noga. Jag har plan B och C redo, utifall att plan A skiter sig. 

 

Eftersom stress är skadligt är det viktigt att verkligen göra vad man kan för att minska alla stress-situationer som kan uppstå. Man ska heller aldrig klandra eller skuldbelägga barnet för att man blir stressad. Kom ihåg- barnet gör inte det här för att jävlas med en, hen vill bara få lov att vara med och bestämma över sin tid och sitt liv. Det handlar alltså om förläderns vilja vs barnets vilja. Föräldern har en tid att passa- inte barnet. Föräldern har anpassat sig till ett klockstyrt samhälle- det har inte barnet. Barnet lever alltid i nuet, därför är det så svårt för ett barn att passa tider. De har inte samma begrepp om tid och rum som vi vuxna har, och vi hade inte haft det heller om det inte vore så att vi blivit indoktrinerade i det genom samhället. 

 

Jag låter ofta lämning och hämtning ta den tid det tar. Jag planerar in tid för att det ska kunna ta tid. Många ställer då frågar, vanligen lite bistert och irriterat "men vi som inte kan låta det ta tid, då? Vi som faktiskt har tider att passa, hur gör vi?"

Mitt svar är: det finns alltid tid. Dina måsten och göranden har du ju själv valt, eller hur? Ja, man måste jobba. Ja, man måste komma i tid till jobbet. Men sen då? Du måste inte städa så fort du kommer hem. Du måste inte sätta barnen på olika aktiviteter varje dag som det ska köras till hit och dit. Du måste inte träna. Du måste inte göra något egentligen, utom laga mat och ha kul. Är basbehoven uppfyllda, dvs tak över huvudet, mat på bordet och en varm säng att sova i- så är allt annat inte några större måsten.

Det är absolut bra att ha ett rent hem, det säger jag inget om! Jag är pedant, jag vill ha rent, men jag väljer oftast att städa efter att barnet har lagt sig. Nyckelordet är väljer. Jag väljer. Precis som alla andra också har ett alldeles eget val vad de vill fylla sin tid med. Jag väljer att gå upp tidigare på morgonen för att kunna låta lämningen ta tid. För mitt barn behöver det. Hen behöver ta tid och hen ska inte behöva stressa för att jag planerar som en kratta.

Man behöver passa tider och man behöver tillgodose varje barns unika väsen, liksom sitt eget. Våga se dina och ditt barns brister och arbeta efter dem. Jag är en viljestark, kreativ, pedantisk prokastinerare som ogillar stress, krav och att andra ska bestämma över min tid. Mitt barn är en viljestark, kreativ, stökig person som ogillar att andra bestämmer över hens tid. Vi är lika på många sätt, men vi är även olika. Vår envishet och ogillandet av att andra ska bestämma, kan ställa till det många gånger. Men istället för att skapa konflikter (ibland händer det ändå) försöker jag styra upp det så att vi lär oss av varandra. Att våra hårda viljor hjälper oss att tolerera oliktänkande och anpassning. Det är inte lätt, ibland vill man helt enkelt inte vara varken tolerant eller anpassningsbar. Ibland vill man vara en vandrande betongvägg. Men det är en annan historia.

 

Ja, det går. Till en början med ha ordentligt klart för dig att ditt barn måste gå till dagis/skolan just den dagen. Ni kan inte vara lediga, hur gärna ni än vill. Du behöver ha det förankrat djupt inom dig att du vill att barnet går dit hen ska. Minsta tvivel eller osäkerhet inom dig själv, och barnet märker detta varpå hen blir förvirrad över budskapet. Prata med barnet om varför hen inte vill gå dit.

 

 

A: Är det bara för att det är så skönt, tryggt och mysigt hemma?

 

B: Är hen helt enkelt inte på humör för att gå? (helt ärligt, så känner vi vuxna inte heller alltid för att gå till jobbet)

 

C: Eller beror det på en känsla av utanförskap?

 

Så länge det handlar om punkt A och B, bekräfta känslorna "Jaha, man kan känna så ibland. Det är helt okej. Så känner jag också många gånger, men vet du vad? Min chef håller inte med mig, och därför måste jag gå till jobbet och därför måste du gå till dagis." 

 

Ha sedan klart för dig vilka steg du behöver ta för att komma iväg i tid. Vad kan du förbereda? Finns det en väska som ska packas ut till bilen, cykeln, vägen? Hur är det med skor och ytterkläder? Försök att hela tiden ligga steget före och tänk ut vilka steg som kan gå fel. Tänk gärna ut detta innan barnet går upp, eller allra helst kvällen innan. När barnet vägrar samarbeta handlar det allt som oftast om att hen inte känner sig lyssnad på och att hen har för litet bestämmandeutrymme i sitt liv.

Här listar jag några av de vanligast förekommande bekymren en familj kan ha när de ska iväg och förslag på lösningar:

 

 

 

 

D: Ni ska just gå och barnet kommer på tusen olika saker som bara måste göras. Ni riskerar att bli sena och du blir stressad och sur för du tycker att barnet borde veta bättre än att göra så där mot dig.

 

Sedan finns det då morgonar där allt flyter på bra, du har planerat allt, du har lagt in gott om tid för alla tänkbara scenarion och barnet totalvägrar i alla fall. Vad gör man då? 

Följ första delen med bekräftelse utan hot, skuld, skam, mutor, press m.m. Ta ett par riktigt djupa andetag och berätta sedan för barnet att hen har x antal minuter på sig att komma med frivilligt annars blir den logiska konsekvensen att hen blir buren ut ur hemmet precis som hen är klädd. Har dessa minuter sedan passerat och barnet fortfarande inte har samarbetat, bekräfta än en gång att du hör att hen inte vill gå men att det måste bli så här eftersom du har en tid att passa. Ta sedan barnet och bär ut hen, även om det är i underkläder och med tovigt hår (du har i detta läget packat ut allting innan, så barnet kan klä på sig en stund senare). Vanligen dröjer det inte länge förrän barnet vill ta på sig kläder eftersom det i alla fall vid den här årstiden är rått och kallt ute. Dessutom är det kanske lite pinsamt att åka till dagis i underkläderna... 

Du kan fråga (helt neutralt) barnet kontinuerligt om hen vill ta på sig kläderna, om hen vägrar så blir det ju så att hen får åka i de kläder som finns på kroppen och resten i väskan och ta på sig när ni är framme till dagiset. 

Förklara på ett neutralt sätt för personalen att idag kände barnet för att ha några kläder på sig, allt finns i väskan om hen skulle ändra sig. Du kanske till och med kan ringa dit och förvarna om situationen, så det inte blir förvånade. Gör ingen stor sak av det hela, avdramatisera och se det som en rolig glimt av livet. 

 

Många föräldrar kan tycka att det är pinsamt om deras barn kommer halvnakna och toviga i håriet till dagis, men så länge alla parter är på det klara med varför det är så; att barnet vill ha mer inflytande i sitt liv och kanske har en dålig dag så är det inga problem. Du som förälder har inte kränkt barnet genom hot, mutor, skuld, skam eller press. Du har lärt barnet den naturliga konsekvensen av att inte göra sig i ordning i tid inför dagis. Då åker man i det man har. Dessutom lär du dig som förälder att skilja på dig som person och barnet som person. Ditt barn och hens val i livet handlar inte om dig. Barnet är inte en förlängning av dig som förälder. Du som förälder blir inte en sämre person bara för att ditt barn beter sig annorlunda mot hur du vill ha det. Du är du och ditt barn är sig själv. Två olika individer med två olika behov, önskemål och personlighet. 

 

Är du fortfarande tveksam? Här är då snabbguiden: Känn efter hur du hade velat bli bemött under en sådan dag, då du inte känner för något annat än bara vara hemma. En dag då du känner att alla andra bara bestämmer över dig och du inte blir lyssnad på. Dessa känslor har även ditt barn, men hen kan inte påverka sin situation lika mycket som du kan. Så gör ditt barn en tjänst och lyssna på barnet, känn in och acceptera barnets berättelse och känslor, visa respekt och erkänn barnets känslovärld utan att döma. Du kanske inte kan ändra situationen, du ska inte laga eller "fixa" barnets känslor, låt hen känna så och bemöt barnet med accepetans och respekt för den unika varlese hen är! Gläd dig åt att ditt barn visar just dig de här känslorna- för det betyder att hen känner sådant förtroende för dig att hen kan visa sitt motstånd!