familjecoachen.blogg.se

Idag hade jag en fet chans att verbalt platta till två kollegor till mig. Dessa två, som liksom ska ingå i mitt team, är på ytan artiga och trevliga, men skrapar man lite på ytan så spricker fasaden något och man glimtar två småsinta, gnidiga och själviska individer som är snabba på att påpeka stickan i andras ögon men ser inte bjälkarna i sina egna ögon. Jag är absolut inte felfri- Gud vet att jag har gjort och ännu kommer göra massor av misstag, skillnaden är att dessa två individer inte står för sina misstag på ett ärligt sätt. De kan inte säga: "ja, jag hade fel" eller "jag kanske uttryckte mig klumpigt..." utan de blir i högsta grad defensiva och försöker släta över allt i stället för att stå i sitt misstag och äga det. De är sådana som tänker och säger "Du är dum i huvudet, det fattar du väl..." eller "men lilla vän, ägna dig åt det här andra och bry inte din lilla hjärna om vad vi andra sysslar med-för vi är inte intresserade av dina tankar kring vårt gemensamma arbete."

 

Men vart vill jag komma med detta? Jo, saken är den att jag valde att inte platta till dem. Jag valde att stirra på dem en stund för att se om de var vid sina sines fulla bruk, drog slutsatsen att de sannolikt inte var det och därmed inte kan stå till svars för sina yttranden och beslöt mig därefter att återgå till mitt utan att bry mig om deras fortsatta prat. Jag slog dövörat till helt enkel. 

Hurra, för dig, då! Kanske du tänker. Meeen sååååå duktigt av dig *klapp, klapp på axeln*. Men detta skrivs inte för att jag ska verka präktig och duktig, utan för att visa att det går faktiskt att förbise andras kommentarer och smädelser och ta den enkla vägen- att hålla käften i det läget och visa vem som är mest mogen i situationen. Och inget retar någon mer, än att den man smädar inte bryr sig ett skit. Det ska erkännas, jag tänkte först dräpa dem med ord, men något inom mig sa åt mig att bättre hålla tyst och skita i dem än att starta ett fjärde världskrig i vårt gemensamma uppehållsrum.

Och heeeeeela vägen hem (hade en lång väg hem) ältade jag vad jag skulle ha sagt, vad jag borde ha gjort, hur jag skulle kunna hämnas, få dem känna sig små och ynkliga, you name it. Jag reflekterare länge och väl på olika sorters hämd och grämde mig över att jag valde att knipa igen foderluckan. Jag funderade på vilka jag kunde ringa för att beklaga mig och söka medhåll för mina inre upplevelser. Men jag ringde ingen. 

Jag valde alltså att hålla käften hela vägen hem och lite till. Jag valde att inte ens försöka rättfärdiga mina känslor, för även om känslor i sig inte är fel, så anser jag att handlingen- att beklaga sig i tid och otid, är fel. Ja, jag kände mig sårad. Men det är mina känslor. jag hade de känslorna redan innan, dessa två råkade bara trigga igång dem. Känslorna är varken rätt eller fel, de är helt enkelt bara nödvändigt... utvecklande.

Jag blev medveten om att även jag har mina svaga punkter och måste arbeta på dem. Jag insåg att konsten att bara sitta med sina känslor, utan att döma dem som fel, hemska osv- är en jobbig, men bra process. Det tog sin lilla tid att acceptera läget, men det går. Det går att välja den enkla, mer respektfulla och ödmjuka vägen. Nu menar jag inte att man alltid ska hålla tyst när saker och ting händer. I vissa situationer måste man våga stå upp för sin åsikt, att tala om vilka värderignar som gäller och hur man vill bli bemött. Om man ser någon fara illa eller blir utsatt för ett brott, anser jag att det vore närmast lika brottsligt att inte reagera och agera som den som utför brottet/handlingen. Om någon befinner sig i en situation där hen inte kan föra sin talan eller stå upp för sig själv, som ex. barn som blir mobbade eller utsatta i hemmet, då är det allas vår skyldighet att agera och hjälpa till. 

 

Men när det kommer till sårade känslor pga andra har svårt att acceptera andras kunskaper, erfarenheter och insyn i saker och ting, då handlar det bara om den så kallade smärtkroppen- den biten av egot som säger "hen gjorde fel mot mig!" Det är den där lilla rösten som säger att du är oh! så kränkt, sårad och arg på någon annan för hen har gjort eller sagt si eller så. Den lilla rösten behöver en kram och någon som säger "nåja, det går över ska du se, den som sårade dig, mår nog inte så värst bra själv". För oftast är det så, att de som medvetet sårar andra, gör det för att själva bli av med de obehagskänslorna de besitter. Så mina kollegor har egentligen ingen självrespekt, heder eller ära i sig själva, eftersom de behandlar andra så som de gör. Jag är inte den första att bli sedd på som mindre kunnig/ naiv/ dum i huvudet, många, många har fått utstå samma saker från samma personer. De måste må ganska dåligt egentligen, om de känner att de måste trycka ner andra. Deras handlingar speglar dem som personer och deras sätt att se på sig själva. Antingen har de patologiska drag av psykopati eller så har de en självkänsla på sko-sule-nivå. Eller kanske en blandning. Det ena utesluter ju inte det andra....

 

Trots att jag inte kommer behandla dem respektlöst och nedvärdera dem, så kommer det ändå bli vissa konsekvenser. För det är trots allt ens skyldighet att på ett värdigt sätt klargöra vilka gränser man har och meddela när någon har klampat rakt över dem. Vilket jag ska göra, i morgon,  när de förhoppningsvis är mindre aggressiva och mer mottagliga för samtal. Innan dess kan jag lika gärna prata till en vägg, för dessa två lyssnar inte om de har huvudena fulla av agg och bitterhet. Så välj dina fighter och välj tillfällen och dagar att ta dem på, när du känner dig redo att i lugn och ro klargöra vad som gick fel enligt dig och be dem vänligen att lyssna på dig och du ska även lyssna på dem och se det ur deras perspektiv. Vem vet, kanske mina kollegor inte menade att vara nedlåtande och repsektlösa. Kanske de inte är medvetena om hur deras beteende uppfattas av andra? Kanske de tror att de är skämtsamma? (Att absolut ingen skrattar och en besvärad tystnad uppstår varje gång, borde visserligen vara en stark indikation på att andra inte uppfattar det som ett skämt, men de kanske inte kan läsa av sådana signaler?) Som sagt, man ska inte döma andra innan man gått i deras skor. De kanske har de svårt på hemmaplan? Eller så har de helt enkelt bara sko-sule-självkänsla och stör sig på de som i alla fall kan fylla sin rygga med självkänsla, självtillit och självrespekt? Kanske deras beteende kort och gott handlar om vanlig, hederlig jantelag och avundsjuka? 

Nåja, det får vi se i morgon....