familjecoachen.blogg.se

...Ja, men tack så mycket för din ärlighet. Nu vet jag hur du resonerar i all fall. På frågan varför x uppfattar mitt barn som otrevligt, får man svaret, men hen höll inte upp dörren för mig/hen delade inte med sig av sitt godis till mitt barn/hen sa aldrig tack/förlåt/ hen lät inte mitt barn leka med de speciella leksakerna. 

 

Nu är det så här att jag tvingar aldrig mitt barn att säga Tack/Förlåt eller att dela med sig. Det kan tyckas själviskt, men varför ska jag tvinga mitt barn till de här sakerna bara för att? För att det är kutymen? För att andra känner sig bekräftade i sitt ego? Eh...nej, tack. Jag vill att mitt barn säger tack och förlåt när hen verkligen menar det. Och delar med sig för att hen verkligen vill dela med sig och inte för att någon annan blir sur om man inte gör det. Och att hålla upp dörren- hen brukar hålla upp dörren, men vid just det tillfället var hen inte på humör, tough shit att just du råkade vara den som fick öppna dörren själv. 

 

Många tycker att jag fostrar en självisk individ, det får man tycka hur mycket man vill- jag kommer ändå inte hålla med. Mitt barn vet om att man kan säga tack, förlåt, varsågod, hjälpa till att bära, handla, städa, tvätta, diska, dela med sig m.m. men hen vet också att det är bra om hjärtat är med när hen gör det. Det ska inte gå på automatik och helt utan hjärta eller reflektion. Jag ber hen alltid vid varje sådan situation om att fundera kring varför hen bör säga tack eller förlåt och säger att många människor skulle uppskatta om man säger det vid rätt tillfälle. Vill hen inte säga det, då så- inga problem, för jag vet att hen visar det på andra sätt. Hen kan ex. säga "tack" genom ett leende, en blick, en kram eller en gåva tillbaka. Sedan om den som vill ha tacket inte godtar det på det sättet, så är det tyvärr den personens problem och inte mitt eller mitt barns problem. Mitt barn ska inte vara underdånig och självutplånande av tacksamhet bara för att behaga andras egon. 

 

Likså gäller ordet förlåt. Vet många som förtretat påstår att hen är oartig och elak som inte säger förlåt om hen råkat göra någon illa, men då har dessa individer dels inte kopplat från sitt ego, eller lärt känna mitt barn ordentligt. För skulle man lära känna mitt barn, så vet man att hen säger ordet förlåt om hen verkligen menar det- efter reflektion kring vad som gick fel- eller att hen ger en förlåt-mig-present eller en fin teckning som hen har gjort. Det sker alltså på andra sätt än vad många förväntar sig och många kan inte acceptera att det kan fungera på ett annat sätt. Än mindre om mitt barn faktiskt inte tycker att ett förlåt är på sin plats, och aldrig uttalar orden. Voj,voj, voj! vilka sura blickar man kan få! Allra helst då jag backar upp henom och på fullaste allvar menar att det är okej. Hen behver inte säga förlåt om hen inte vill, men får då räkna med att x nog är lite sur ett tag till. Men att det går över. Så småningom.

 

 

Många tvingar sina barn att säga tack, förlåt m.m. tvingar in barnen  i normer utan sanning bakom orden/handlingarna. Det är bara så man gör. För "alla andra" gör det. 

Vad är det för fel med att lära barnen att tack/förlåt är bra saker att säga vid rätt tillfällen, men att det ska komma när man verkligen menar det?

 

 

Och att dela med sig- alltså man ska inte behöva känna en press på att dela med sig av sina saker. Visst vore det bra om man delar med sig av det man har, men även det ska ske med vilja bakom- inte för att någon annan har en idé om att det är så det ska vara, för annars blir man stämplad som självisk. Det behöver inte alls vara så, man kan vara den mest generösa människan i världen, om man bara får chansen, men man ogillar bara att någon tafsar på ens privata prylar. Man kanske vill ha något för sig själv, i en värld där man redan delar det allra mesta med alla andra. Man delar luften vi andas, uppmärksamheten i hemmet, skolan, fritids, dagis, utrymmet i stan, i affären, lekplatsen- you name it. Är det då för mycket begärt om man vill ha sina pinaler i fred? Jag tycker inte det i alla fall. Sedan kan man dela med sig när man känner att det är tryggt att göra så, när man verkligen känner att "den här personen kan få dela mitt mesta privata utrymme med mig!" Då blir det en speciell sak och den som man delar med blir en viktig bundsförvant. VIP i princip. 

Mitt barn har två VIP:s i sitt liv. Av alla som hälsat på oss, så finns det två personer som hen ser som mycket nära vänner- och de två får lov att låna leksakerna och rota bland prylarna. Alla andra riskerar att få ett "nej, tyvärr- jag är inte redo ännu." Några blir förvirrade för de har fått lära sig av sina föräldrar att det är okej att klampa in i andras rum och ta vad man vill ha, att man bara ska dela med sig. No questions asked. Andra blir arga, de har inte lärt sig att ta ett nej. Alla gånger blir deras föräldrar arga och tycker det är otroligt oartigt och själviskt. 

 

Det är faktiskt varken det ena eller det andra. Det är snarare respektlöst att bara anta att alla vill dela med sig och att alla är villiga att släppa in kreti och pleti i sitt rum. Och det är riktigt själviskt att anta att man har rätten att gå in i andras rum och ta deras saker utan lov. Det är otroligt själviskt och självrättfärdigt att kräva att andra delar med sig och det är själviskt att känna sig kränkt om man inte får som man vill. 

Då är det ens ego som talar. Egot som säger "men jag då! jag är minsann värd att få ta andras prylar! Jag har minsann rätten att leka med vad jag vill!" eller den vuxnas ego "mitt barn ska minsann också få lov att leka med x prylar, för x får lov att leka med andras saker!" Ursäkta, men det är för f-n upp till era barn att bestämma om de vill dela med sig eller inte, och bara för att de delat med sig (av tvång eller fri vilja) innebär det inte per automatik att andra barn måste göra samma sak. Säg nej nästa gång då om det är så viktigt, vi kan ta det eftersom vi vill att ni bör kunna ta det.

En förälder sa "Guuud, så orättvist! X delar ju med sig!!"" och jag svarade "Ja, men livet är inte rättvist, vänj er."  Till mitt barn sa jag "Om du vill och önskar dela med dig, får du lov att göra det, men om du inte vill, så är det också okej, det är dina saker, du får bestämma om dem." Hen bestämde att det inte var läge att dela med sig just då, utan sa själv till kompisen och hens föräldrar "Nästa gång kanske fungerar bättre, men idag är jag inte redo för det." 

De fick vackert finna sig i det. Eller välja att gå hem.

Andra har valt att inte komma på besök mer, det är också helt okej. Faktiskt. Det visar var de står någonstans. Om de inte kan respektera eller acceptera oss som vi är, trots att vi alltid visar största hänsyn och respekt mot andra, och accepterar dereas värderingar, så har de inte i vårt hem att göra heller. Eller i våra liv. 

 

Bara för att jag väljer att ifrågasätter normer, värderingar och etiketter som folk gladeligen sätter på allt och alla som inte gör som de färväntar sig, så betyder det inte att jag eller mitt barn är a) otrevliga b) själviska eller c) elaka. Allt det säger bara hur stort egot är hos den som sätter dem och hur långt brot de är från medvetenhet kring sina egna beteenden. Det har egentligen inget med mig eller barnet att göra, utan her med personen som säger det att göra. Så våga lära era barn att faktiskt stå upp för sig själva och sina gränser. Alla tycker inte om att dela med sig det första dem gör. Alla vill inte säga förlåt just precis då, för de tycker kanske inte att de gjorde något fel, de kanske sitter med samma känsla av orättfärdigt bemötande som den som kräver ett förlåt, men de förväntas inte få något förlåt eftersom det var de som begick ett misstag. och slutligen, alla visar sin tacksamhet på olika sätt.

 

 

Fråga nästa gång, om ni kan få ett tack, ett förlåt eller låna en sak, istället för att kräva och sedan döma personen rakt av bara för att det inte sker på det sätt du förväntat dig. Vill personen inte säga tack, förlåt eller dela med sig, så måste du och ditt barn kunna ta ett nej. Det handlar inte om er. Det handlar inte om själviskhet eller otacksamhet. Det är bara en principsak. Man gör det när man känner sig redo och ärligt kan stå för det med hela sitt hjärta. Först då vet man att personen i fråga verkligen menar det hen sa eller det hen gör. Hen slipper känna sig överkörd, orespekterad och oviktig. Hen känner sig istället hörd, sedd, bekräftad, älskad, respekterad och accepterad. Det är så vi får in mer kärlek, respekt och medmänskilghet i vardagen, genom att stå för sina gränser, tåla ett nej som svar och vänta tills tiden är rätt för en ursäkt, även om det så dröjer år. 

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge sägs det ju...