familjecoachen.blogg.se

Satt i ett intressant samtal igår med en kvinna som har en relation med en man som i sin tur har en fast relation med en annan kvinna. De lever alltså i en parallelll relation. Kvinna eller man spelar ingen roll när det kommer till relationer, men jag märker en tendens att kvinnor oftare än män ser sig som "den andra partnern". Varför mannen i fråga har en relation vid sidan om sin fasta relation, lägger jag faktiskt ingen värdering kring. Inte heller kring den här kvinnan jag pratade med och hennes roll i det hela. De är vuxna människor och har rätt att ha vilka vuxna relationer de vill. 

Där emot framkom det under samtalets gång att den här kvinnan var orolig; dels för vad andra skulle tro om henne för att hon har en relation med en "upptagen" man och dels om hon var mindre värd, just för att hon var partner nr.2 och inte nr.1. 

Ni som följer min blogg, vet vid det här laget att jag har lite kontroversiella tankar kring det mesta, allt från barn-vägledning till vuxenrelationer. Gör allting tvärtom fast åt andra hållet, liksom. Så mina tankar och svar ser ut som följande:

 

Den här kvinnan hade hon kollat på nätet om andra liknande situationer och alla sa ungefär samma sak:

Mannen är ett svin. Kvinna nr 2 är missbrukad och nedvärderad. Kvinna nr. 1 är ett offer. 

Men behöver det vara så? Jag menar, de är vuxna individer, de har all rätt i universum att ingå vilka vuxna relationer de vill. Man behöver inte vara ett svin för att man har parallella relationer. Mannen kan vara världens underbaraste person, men ha råkat bli förälskad i två personer och älskar dem lika mycket men på olika sätt. Att mannen väljer att hålla relationen hemlig för sin första partner, kan man anse vara fel, att vara ärlig är en viktig huvudingrediens i alla relationer. Men det valet är hans och hans enkom. Alla som väljer att ingå parallella realtioner och hålla dem hemliga har garanterat sina skäl till det, sedan om det är acceptabla skäl eller inte, det får de berörda parterna bestämma själva, för det har ingen annan med att göra.

 

Första kvinnan, som sannolikt är totalt ovetandes om mannens relation, är på ett sätt ett "offer", på ett annat inte. Hon blir ett "offer" just för att hon har en föreställning om deras relation som troligen inte stämmer med hur det är, vilket troligen kommer urholka all form av tillit till mannen om hon får reda på det. Det är en konsekvens av hur deras relation är uppbyggd. Men på ett sätt är hon inte ett "offer", för hon har ett ansvar för sin del i relationen. Hon är medskapande till hur deras relation ser ut. Han har gjort valet att vara "otrogen"/ ha en parallell relation dessutom i hemlighet, men på något plan har hon varit medskapande till den här situationen. 

It takes two to tango....

 

 

Kvinna nr 2 är inte på något sätt missbrukad eller nedvärderad. Hon har medvetet valt att ha en relation med mannen ifråga. Det spelar ingen roll om hon visste om mannens relation från början eller inte, för hon valde att fortsätta ha en relation till mannen. Om hon vill se sig själv som mindre värd för det, så är det faktiskt hennes val. Det är tankar och känslor hon har valt att koppla till att vara den "andra kvinnan". Den här föreställningen om att man måste vara nr.1 för att duga och att vara nr.2 är att vara oduglig, är bara en illusion skapad av samhällets normer. Det finns inget i universum som säger att man är mindre värd om man råkar befinna sig i en parallell relation och vara den partner som kom in "sist" så att säga. Man är fortfarande en värdefull människa, oavsett hur ens relationer ser ut.

 

När man har synsättet "jag är den andra kvinnan/mannen", så ger man bort både ansvaret och makten för relationen och sig själv. Man lägger då allting på den man har en relation med. Då sätter man sig själv i en underdånig position där man tror att man inte har något att säga till om. Vilket är helt fel. Man har allt att säga till om och man har all rättigheter i världen att skapa sig goda relationer som stärker en.

Man har alltid ett val. Man kan välja att fortsätta relationen eller avsluta den. Man kan välja att se sig som mindre värd för att man har en inofficiell relation eller som precis lika värderfull ändå, trots att man har en inofificiell relation. Man kan välja att se det negativa eller det positiva. Man kan välja att bli sårad och man kan välja att inte bli sårad. Valmöjligheterna är oändliga.

 

Så varför inte se det ur perspektivet "Jag har valt att vara i relation med den här personen" och därmed återta sin makt och sitt ansvar? Genom att återta sin makt och sitt ansvar, kan man börja fatta verkliga beslut kring hur man vill ha det egentligen. Fundera kring vilka krav du ställer kring dig själv och dina relationer. Vilka behov har du och vilka kan du uppfylla själv och vilka behov behöver du att någon annan uppfyller? Uppfyller din partner dessa behov? Ja eller nej? Kan du tänka dig att leva så här? Vilka är fördelarna och nackdelarna? 

Vilken funktion fyller relationen i ditt liv? Vad får du ut av det? Om du finner det destruktivt och slitsamt, varför är du då kvar? Du har all makt att göra som du vill i ditt liv, du har rätten att fatta vilka beslut du vill i ditt liv, men du behöver vara villig att se konsekvenserna av dina handlingar och ta ansvaret för dem. Om du gör som du alltid har gjort, kommer du få samma resultat som du alltid fått. Gör annorlunda och du får annorluna resultat. Man kan tycka vad man vill om personer som har parallella relationer, men det är deras val att leva så, du kan välja att leva på annat sätt, du behöver ju inte fortsätta att vara delaktig i det. 

Och vad gäller vad "alla andra" ska tycka och tänka- skit i det. Det är inte deras liv. Det är ditt liv. Om du trivs i relationen precis som den är, så är det vad du känner. Hur du väljer att leva är ditt val. Hur andra väljer att leva är deras val. Så länge det inte rör sig om relationer av brottslig karaktär, så har ingen annan med relationen att göra. Bara för att andra inte skulle leva så, betyder inte att det är fel. Bara annorlunda.

 

När parallella relationer krisar, kan många som varit "den andra" kan känna att de vill berätta för den troligen ovetande partnern med förklaringen att "hen ska veta vilket svin x är!", men är det verkligen rätt väg att gå? Många gånger handlar det om ren och skär hämnd och hämndauktioner är alltid egositiska, själviska och destruktiva till sin natur. Om du har befunnit dig i en parallell relation, fundera noga över vilka dina anledingar är för att eventuellt berätta om er relation. Är det för att skada din partner? Att göra livet surt för henom? Om så är fallet, ska du helst inte berätta något, inte i första taget. Lugna ner dig först och rannsaka ditt inre, ta bort alla hämndlystna reaktiva känslor och gå igenom dina egna känslor först och främst. Gå i terapi själv innan du berättar något för någon annan.

 

Om anledningarna är att skydda den tredje partnern, att hen råkar befinna sig i en relation med en person som har svårt att visa respekt, hänsynsfullhet och kanske har flera olika relationer hela tiden och kanske dessutom missbrukar relationer, så är det mer på sin plats att informera hen om hur landet ligger.

Oavsett anledningar till att berätta om den parallella relationen, måste man alltid vara försiktig och respektfull.

Du riskerar att försätta en troligen okänd person i kris och du vet inte vilka erfarenheter hen har i bagaget och hur hen kommer hantera en relationskris av det slaget. Vilka konsekvenser får det för deras relation och eventuella barn? Många tycker att det är en rättighet att berätta, men det är ingen rättighet att såra andra människor och det är ingen rättighet att skapa konflikter i andras liv. 

 

Så om du lever i en parallell relation, fundera noga kring varför det är så, vad du vill ha ut av relationen, vad du faktiskt får ut av relationen och hur du ser på dig själv, relationen och personen du är i relation med. Andra personen eller inte- du är lika värdefull ändå:-)