familjecoachen.blogg.se

Jag har vid ett par tillfällen hamnat i lite filosofisk debatt med en lärare på mitt barns skola.

Läraren i fråga menar på att det mitt barn upplever händer i skolan inte är sanningen och menar därmed att mitt barn ljuger. Visst, jag ska inte sticka under stolen med att det händer att mitt barn ljuger ibland, det gör alla människor. Men om mitt barn har en upplevelse, så är den upplevelsen sann för hen, alldeles oavsett vad någon annan tycker. 

 

Debatten igår rörde sig om att mitt barn blev trampad på handen av en annan elev. Denna eleven har vid flera tillfällen innan mobbat och slagit andra barn i klassen, däribland mitt barn. Så för mig är det självklart att mitt barn tar det som något negativt riktat mot henom eftersom det har varit så vid andra tillfällen, varför skulle detta vara ett undantag, liksom? Det är den erfarenheten hen har med den här eleven. 

Läraren sa då till mig, att det var en olyckshändelse. Det kan jag absolut köpa. Läraren borde ha stannat där i sitt argument. Men hen valde att tillägga: "Jag sa till (mitt barns namn) att hen inte får ljuga om det. Det var inte på flit och jag såg vad som hände, så jag säger sanningen till (mitt barns namn)."

Varpå jag svarar "Nej, det finns tre olika sanningar här, din, mitt barns och det andra barnets sanning och alla är olika och lika sanna."

Läraren svarar lite irriterat: "Nej, jag såg vad som hände, jag vet sanningen! Sanningen är sanningen!"

Jag vidmakthåller mitt "Nej, ni alla har olika sanningar. Du har en upplevelse av sanningen, mitt barn har en annan och den tredje åter en annan och alla är lika rätt." 

Läraren kunde absolut inte godta detta argument, utan menade att det de vuxna ser och upplever är sanningen, och förpassar därmed alla andras upplevelser till osanning och lögner. 

 

Det är i sådana här lägen det uppstår problem människor emellan, när inte ens de vuxna kan se eller förstå att ingen annan har mer rätt till sanningen än någon annan. Även om något skulle vara en lögn, så är den sann för den som påstår det och den personen har rätt att påstå att det är sant. Man som åhörare behöver ju inte tro på det själv, ha upplevt det själv eller ens ha en åsikt om det. Bara säga; jaha, du upplevde det så. Intressant! Berätta mer!

Om det är helt uppenbara lögner, som att en rosa enhörning svansade runt på skolgården och trollade fram lila kaniner ur ett skosnöre eller lite mindre fantasirikt- man säger att man ska göra något för att sedan uppsåtligen göra något annat och det man gjorde var att medvetet ljuga för att kunna göra som man ville eller komma undan från ansvar, så kan man bemöta det med att bekräfta den andras verision och sedan säga: Du säger att X hände, och det kanske är sant, men jag får liksom en känsla av att det kanske inte stämmer helt. Är det så att du hittar på lite för att (vilken orsak som helst)? Ibland hittar man på saker för att (vilken orsak som helst) men det är viktigt att man försöker vara så ärlig som möjligt, även om det är jobbigt, så att man vet att man kan lita på det du säger. På det här viset bekräftar man historian utan att köpa det som sägs rakt av samtidit som man visar på vikten av ärlighet och förståelse utan skuld-och skambeläggning.

 

När något händer i en miljö, så måste man alltid överväga allas sanningar och upplevelser av omvärlden, annars får man inte en helhetsbild och då uteblir både bemötande, bekräftelse och acceptans. Då blir det att någon är "dum/elak/dålig" och andra "snälla/duktiga/bra". Genom att sätta etiketter på andra människor och sedan döma dem efter det utan att ens försökt förstå att andra kan uppleva omvärlden på ett helt annat sätt, odlar vi dålig självkänsla, maktstrukturer och konflikter. Och detta rör sig i skolmiljö, där unga barn ska utvecklas och lära sig mer om empati, acceptens och förståelse för andra. Hur går det ihop om personalens har bristande emapti och förståelse av andra? Hur ska vi kunna lära våra barn att acceptera andras åsikter, känslor och tankar om personalen på våra barns skolor motarbetar på grund av okunskap? Kanske samtliga lärare borde få en obligatorisk kurs i filosofiskt tänkande så att man på ett mer öppet sätt kan bemöta andras upplevelser utan att döma dem som fel eller lögnaktiga? 

 

Lärarens syn på vad som hände, är ju sant för henom, men det betyder inte automatiskt att det är sant för någon annan. Enligt mitt barn var det aboslut inte sant. Faktiskt raka motsatsen till sant. Enligt henom. Jag vet inte exakt vad som hände, jag var inte där, men jag förstår att det sannolikt var en olyckshändelse, men att mitt barn tolkade det som en kränkning eftersom eleven i fråga har kränkt henom innan, flera gånger. Mitt barn tolkade händelsen utifrån tidigare erfarenheter och det är då alltså sant för henom. Den andra eleven å sin sida, vet jag inte hur hen resonerade- det är mycket troligt att det var en olyckshändelse, men det är också troligt att det var en kamuflerad "attack". Läraren å sin sida, är van vid att ha rätt och inte van vid att bli ifrågasatt. Hen är van vid att vara den som bestämmer och att andra håller med henom, Så när hen upplever situationen, blir hens tolkning av den att det hen såg var det som var sant. Så alla inblandande har rätt, men samtidigt fel och det är det man måste inse- att man äger inte sanningen annat än för sig själv. Sedan kan man absolut uttala sig om den, men samtidigt vara öppen för att det inte är hela sanningen. 

 

För det finns inte en enad verkligehet, en sanning. Det finns bara uppfattningar om verkligheten och sanningen.

Det jag skriver här är ju sant för mig, men det behöver inte vara sant för någon annan på den här delen av galaxen. Men för mig är det sant och det är det enda jag kan hålla fast vid. Sedan är det upp till var och en att fundera på om det är sant för dem eller inte.