familjecoachen.blogg.se

Som ensamstående förälder har jag ofta fått höra "Du behöver lite egentid!" Du behöver kvalitetstid med din partner!" och helt ärligt- jag förstår inte varför jag skulle behöva det. Jag har valt att skaffa barn. Jag har valt att skilja mig. Jag har valt att leva som ensamstående förälder. Jag har valt att inte bli sambo. Jag har alltså valt mitt liv helt själv och är medveten om vad som krävs när man är ensamstående förälder. Och jag trivs. Jag trivs med att vara förälder. Jag trivs med att få lov att bestämma själv hur jag vill ha det hemma. Det här med egentid och kvalitetstid hit och dit, känner jag är överskattat och även skevt. Varför skulle man inte kunna njuta när barnen är med? Varför skulle man inte kunna gå på restaurang med hela familjen? Varför känner man att man måste "göra något för sig själv"? I vårt samhälle är vi så ensamma att det finns folk som blir deprimerade, ändå vill vi ha mer egentid. Om du har en familj, så har du själv valt att skaffa den och du har själv valt att ta det ansvar som kommer på köpet. Familjeansvaret är inget man kan lägga undan emellanåt för att "vara vuxna". Enligt mig är det snarare ganska omoget att kräva egentid/kvalitetstid när man har valt att skaffa familj. Att vara vuxen innbär att man tar sitt ansvar och är en närvarande och kärleksfull förälder. Punkt. Slut. 

 

Det vanligaste motargumentet är "men annars riskerar relationen att gå sönder!" eller "annars orkar jag inte vara förälder! jag måst få lov att göra saker för mig själv också!". 

 

Om det är en respektfull och trygg relation, så klarar den sig. Om inte, ja då behöver ni helt enkelt gå vidare åt varist håll eller arbeta med relationen, eftersom den uppenbarligen har många svaga punkter som ingen har tagit sig tid att ta hand om. En relation är ett tvåmansjobb- men även ett enmansjobb. Du behöver arbeta å din sida på att få relationen att fungera och ni behöver jobba tillsammans som ett team för att få det att fungera. Vänskap,trygghet och tillit är grundpelarna. Finns inte de, så ligger relationen risigt till, Det är inte för att ni fick barn ihop som relationen hamande i en härdsmälta, det var redan ett faktum. Barnen var bara förstoringsglasen ni behövde för att inse att er relation inte var så genomtänkt som ni trodde från början. Alltså- gå i parterapi och beta igenom alla personliga och gemensamma utvecklingsområden. Helst redan innan ni skaffar barn så att de slipper känna sig skyldiga för att deras föräldrar bråkar hela tiden och kanske tar ut skilsmässa tillslut. 

 

Förlåt, men föräldraskap är på livstid, heltid och utan semesterdagar. Det är ingen revolutionerande nyhet. Istället för att se föräldraskapet som en betungande börda som fråntar dig makten över ditt eget liv, försök se det så här: Vad kan jag lära mig av mina barn?

 

Ta tillvara på den tid du har med dina barn. Om tjugo år skulle du göra vad som helst för att få den tiden tillbaka, så ta chansen och se till att orka! Om du är trött, vila en stund, men möt ditt barn med glädje, kärlek och respekt i alla lägen. 

 

Javisst, absolut. Men det ena utesluter inte det andra. Att sitta hos frisören eller nagelskulptören i tre timmar, är det ett behov eller undanflykt från ansvar? Som förälder kan man faktiskt göra saker som man själv tycker är roligt OCH ta med barnen på det. Om du tycker om att gå på museeum, ta med barnen! "Men de kanske bråkar/ springer omkring/ gör att jag inte kan slappna av..." är vanliga ursäkter. Men det är bara ursäkter. Varken mer elle mindre, Barn är barn. De kommer göra som barn gör. Och de kommer göra som DU gör. Om du nu har problem med att dina barn är "stökiga/bråkiga" med andra ord aktiva och livfulla, så bör du fundera kring varför DU upplever det som ett problem. Barnens uppförande är inte problemet i sig, problemet ligger i din attityd kring barnens uppförande. Acceptera att du har livfulla, aktiva, härliga barn och älska dem för det! 

"Men barnen kommer tycka det är tråkigt!" Skitbra! Låt dem tycka det!! Barn behöver lära sig att ha tråkigt och göra saker som är tråkiga. Genom att ta med dem på saker de tycker är tråkiga men som du tycker är roliga och givande, lär sig barnen att det finns olika sorters människor. Att man kan tycka olika och ändå samarbeta. Alltså kan du göra saker som du mår bra av att göra och samtidigt vara en lärorik, medveten och närvarande vuxen. 

Visst, sedan kan det hända att man har en hobby som inte lämpar sig för mindre barn, tex skrämhoppning, ta flyglektioner eller djuphavsdykning, om det är något som verkligen kräver att man är ensam, så får man ta det. Men om barnen kan vara med, föreslår jag att man tar med dem. Man är trots allt förälder först och främst.

Jag för min del älskar att måla och skriva. Jag har valt att förpassa min "studio" till köket, så jag kan måla när mitt barn är hemma och samtidigt ha uppsyn över hemmet. När jag skriver, så gör jag det på kvällarna när barnet sover, eftersom jag behöver lugn och ro till det. Det innebär att jag kan göra det jag vill och mår bra av utan att tumma på min närvaro i mitt barns liv.

 

Det går att kombinera det allra mesta i livet med livet med barn. Vissa saker får man kanske göra avkall på en tid ibland för alltid, men då är det så. Då fyller det ingen funktion i ens liv för tillfället. Genom att längta tillbaka til hur det var förut, orsakar bara bitterhet och stress, och det gynnar inte dig som förälder eller dina barn. Acceptera att livet är som det är just nu, utan att döma det som bra eller dåligt. Gör det bästa av varje dag och njut så mycket det bara går av barnen! De är bara små en kort tid i livet. Livet går inte i repris. Inte barnens liv heller.