familjecoachen.blogg.se

"Att lära sig läsa och skriva öppnar dörren till ett självständigt liv med god hälsa, inkomst och möjlighet att påverka. Utbildning är helt enkelt en väg ut ur fattigdom och utsatthet/.../ Att gå i grundskolan är en mänsklig rättighet."

Så stå det på UNICEF's hemsida, och jag håller absolut med om att lära sig läsa och skriva är viktigt, liksom att räkna och lära sig vad demokrati och mänskliga rättigheter är och varför det är viktigt. Däremot, kan jag anse att skolplikten är relativt onödig i sig. Liksom skolformen så som den ser ut idag, speciellt i grundskolan. Väldigt många får nära på en stroke när jag säger att "skolan är inte så där himla skitviktig i dagsläget, faktiskt." Speciellt lärare. Vilket är förståeligt, deras leverbröd skulle försvinna om skolorna upphörde. Men saken är den, att den här fixa idén kring utbildning och skolgång är ganska förlegad i västvärlden. Det är en gammal kvarleva från en tid då många var undertryckta och demokrati var något man behövde sprida från man till man. Men även en kvarleva från en tid då barnen var tvugna att ha någonstans att vara på när deras föräldrar förvärvsarbetade under den tidiga industrialismen. Dagens skolform, att tvingas till skolbänken, repetera kunskap och formas i små mallar att bli som alla andra, göra som alla andra och trycka in information som man kanske inte ens har nytta av, är bara ett av många sätt samhället skapar statlitg godkända, likriktade individer som inte tränats i konsten att tänka självständigt, kritiskt och medvetet, utan lär sig repetera information i målet att bli som "alla andra" och skaffa sig bra betyg, en högskoleexamen och ett välbetalt jobb, betala sin skatt och vara en "duktig" samhällsmedborgare. 

Alltså, skolan behöver reformeras. I grunden. Det står i lagen att alla barn har rätt att gå i skolan och få anpassad undervisning. Tyvärr är det inte så i verkligheten. Mycket fokus läggs på barn med svårigheter att lära sig att ta till sig information. Väldigt lite fokus läggs på barn med särskild begåvning, och lite sådär mitt emellan-fokus läggs på de som lärt sig hålla tyst och bara göra som läraren säger. Eleverna lär sig tidigt att jämföra sig med sina kompisar. Adhem kan läsa, men inte Jonas. Lisa kan räkna snabbt, men Elsa har svårt att förstå sifforna. Malak kan springa fort på gympan, Mohammed tycker det är jobbigt att springa och gör det helst inte alls. Zofia fick alla rätt på provet, David fick bara tre rätt. Marie får A i alla betyg, Chloe får nästan bara D eller F. Jag har mött många, många ungdomar som är så sönderstressade pga prestationshetsen i skolan att de gråter inför varje läxläsning och varje prov. De vill till varje pris leva upp till de förväntingar föräldrar, lärare och samhället sätter på dem, både uttalat och outtalat. Det är fruktansvärt att se. De glömmer bort sig själva. De känner sig värdelösa, otillräckliga och inkompetenta. Enbart för att de inte fick rätt bokstav i betyget eller inte kan repetera franska-läxan utantill. Baklänges. I sömnen. 

Från skolans håll frågar man varför den eller den inte presterar lika bra som x. Man stör sig på de elever som får C, D, F, eller S (jo, många lärare stör sig verkligen på elever som inte "håller måttet") och blir irriterade för att de inte är som "alla andra duktiga elver". De elever som är särskilt begåvade, blir frustrerade på undervisningen och kanske blir stökiga i klassrummet eller ifrågasätter allt läraren säger. Och inget irriterar vissa lärare mer, än elever som ifrågasätter lärarens kunskaper, utbildning och utförande av lektionerna. Inte alla lärare, men många. Ska verkligen inte dra alla i yrkeskåren över en kam! Detta jämfrande följer sedan med ut i arbetslivet: "Matilda fick det fina jobbet och tjänar si eller så mycket i månaden!" "Ja, hörde du det om Lasse? Han är ju arbetslös vilket looser!" Detta jämförande skapar avundsjuka och klyftor i samhället. Skolan är allstå med att skapa ett samhälle baserat på missunsamhet, avundsjuka och maktstrukturer. Och eftersom många föräldrar oreflekterat köper hela idén med skolan som den ser ut idag, så är dessa föräldrar med på tåget och hjälper till att skapa destruktiva krafter i samhället. Man lär sina barn att bara bli ännu en sten i muren, en mur som ingen vågar titta närmare på, för man vill inte kännas vid att man har ett eget ansvar att ta ner den där muren. Som jag har nämnt i ett annat inlägg; samhällets förändring börjar inom dig själv och din familj. Samhället består av individer, och varje individ räknas och har ett eget värde! Dett glöms dock bort i många sammanhang, speciellt i skolan. 

"Men om vi inte har en skola, hur ska barnen då lära sig?"En vanlig fråga. För det första; jag har aldrig sagt att skola och undervisning ska bort, bara att den inte fungerar optimalt. För det andra; Barn lär sig. Barn har en inbyggd vilja till att forska och ta reda på saker och ting. Hur skulle världen annars ha utvecklats? 

Så hur skulle en skola då se ut? Tja, varför inte ha olika skolformer att erbjuda? Det finns de elever som älskar att sitta i skolbänken och lär sig bäst genom repetition och muntlig information. Dessa elever vill ha och behöver en lärare som "predikar" informationen. De lär sig genom att se och lyssna. Sedan finns det elever som behöver annan typ av stimulans för att ta till sig informationen. De behöver mer praktiska och fysiska lektioner, som att vara ute och röra på sig när de tar till sig information. De har ett "kroppsminne" som gör att de kommer ihåg bättre om de lär sig genom rörelse. Så varför inte börja där? Att erbjuda olika former av undervisning som passar varje elev bäst? Sedan kan man kanske skippa hela rasket med att rabbla grammatik och ekvationer. Folk har pratat och skrivit långt innan någon fick för sig att sätta namn på språket och bevisligen har ingen dött av att inte veta vad ett verb är för något. Vill man lära sig grammatik, så lär man sig det så småning om. Likaså med mattematik och alla andra ämnen; vill man lära sig så kommer man lära sig. Varför inte anpassa undervisningen till där eleven är och har lust att lära sig istället för där man tycker att eleven "borde" vara och "borde" kunna? Det är inte svårt och det bidrar absolut inte till kunskapsbortfall. Snarare tvärom- i och med att eleven är med och påverkar (sann demokrati) sin undervisning så kommer hen lära sig fort och lätt, för det kommer naturligt. Inget tvång, ingen bestraffning, ingen stress. Utan lustfyllt lärande som är mycket mer effektivt och långvarigt än "tvångsmatning".

Många är då rädda för att det blir en förslappad kultur i skolan och att samhället kommer gå åt fanderns om det inte är plikter, disciplin och alla får "rätt" information. Men vilka plikter ska man då ha? Om det ska vara demokratiska "plikter" så blir det inga plikter eftersom det är folkstyre som gäller i så fall och om en klick människor har bestämt att "dessa är era plikter" (skaffa jobb, betala skatt, aldrig säga ifrån) då är det inte demokrati längre. Det är en mjuk variant av en diktatur. (ja, jag hårdrar lite) Och disciplin? Vad sägs om självregulering, vilket är bevisat mer effektfullt och humant än "disciplin" (i alla fall när ordet disciplin har förvanskats från viljan att lära till vad det är idag: lyda) Och "rätt information"? Vad innebär "rätt" information? Vem bestämmer det? Är det läraren? Staten? Media? Många anser att det är vetenskapligt bevisad information, och det kan jag absolut köpa, men man behöver också vara inställd på att ändra den "vetenskapligt bevisade informationen" eftersom nya upptäckter görs, forskningen tänjer på tidigare gränser och det som man trodde var omöjligt förr, är fullt möjligt idag. Skolan och samhällets syn på undervisning har inte riktigt hängt med i svängarna vad gäller att ändra uppfattningen kring tidigare belagda kunskaper, normer och ideologier. Skolan är fortfarande fast i industrialismen på många sätt och vis. Det är fortfarande samma mallar och roller som gäller (Läraren ger information, eleverna lyssnar och gör som de blir tillsagda). Sedan att läraren har avauktoritiserats och eleverna och deras vårdnashavare har blivit fullkomligt ansvarsbefriade, är en annan sak. Det är också något som diskuteras mer öppet än idén om att skolans utförande bör omdanas i grunden, som är mer kontroversiell och utmanade.

Många är rädda för att en omdaning inom skolan ska skapa samhällsklyftor och utanförskap. Det är tvärtom, tror jag och många psykologer och forskare, bl.a Dr. Shefali Tsabary, anser att skolan som den fungerar idag i västvärlden, skapar utanförskap och samhällsklyftor eftersom den fortsätter i samma destruktiva spiral som bygger på jämförande och prestationsångest, vilket har kraftigt ökat bland alla barn och ungdomar idag. Om man slopar mycket av läxorna (läxor är faktiskt inte självklart effektivt) och reformerar om skolan så det verkligen anpassas till alla, på riktigt,inte bara en gullig idé på ett papper så bidrar det inte bara till ökat välbefinnande bland eleverna (och lärarna!) utan även till ett bättre samhällsklimat eftersom barnen från början lär sig att acceptera varandras olikheter och slutar i bästa fall jämföra sig med "alla andra". Barnen lär sig även att acceptera sig själva och det sätt de är rustade på och det sätt som de lär sig på. Det blir mer lustfyllt att gå till skola och de lär sig så mycket bättre och fortare. Detta bidrar till mer hälsosamma barn och gladare samhällsmedborgare. Det i sin tur skulle gynna samhället i stort och skapa det samhälle många av oss vill ha, men vi inser inte att det ligger i våra egna händer att skapa det. En skola som verkligen lyfter alla, oavsett bostadsområde, socio-ekonomisk situation, etnicitet, religiös tillhörighet, kön, vikt, längd, prestationsförmåga m.m. är en skola jag gladeligen hjälper till att skapa!

Undervisning ska självfallet vara en rättighet, för alla barn i världen, men jag tycker att det ska vara på barnens villkor, inte bygga på en gammal mossig idé om att mosa in barnen i samma mallar och mata dem med information. Det är vårt jobb som medmänniskor att se varandras värde utan att ifrågasätta det baserat på yttre faktorer som tidigare ovannämnda. Alla vi vuxna har gått flera år i skolan, vi har tonvis med kunskap och utbildning. Men ingen skola har ännu lärt oss det vi faktiskt behöver lära oss: att älska och respektera varandra och oss själva. 

Vi lär oss allt annat, utom det. Så hur ska vi kunna lära våra barn det om vi inte har lärt oss det själva? Om du inte kan älska och respektera dig själv, vem ska då göra det? På vilket sätt ska ekvationer, geografi och grammatik hjälpa oss att må bra i vårt inre? Det hjälper ju inte ett skit. Eller hur? Handen på hjärtat: hur många har känt sig älskade och repsekterade av siffror eller regler om hur man ska skriva eller med kunskapen om hur Japan ser ut som land och vilken befolkningsmängd Tokyo har? Med dagens enorma mängd barn som mår psykiskt dåligt på grund av skolan, ska vi verkligen då fortsätta fokusera på det som faktiskt inte är så himla viktigt? Våga ifrågasätta och våga utmana de gällande normerna. Bara för att det har varit på ett sätt x antal år, betyder det inte att det är rätt. Det var kanske rätt då, när det startades, men världen förändras. Vi förändras och samhället behöver verkligen förändras. Ändra reglerna. Ifrågasätt systemet. Vi behöver inte fler matematiker, programmerare eller försäljare. Vi behöver inte mer ekonimiskt tillväxt eller överkonsumering och indoktinering. Vi behöver mänskligt välbefinnande. Och för att komma dit behöver vi gå från ett prestations/belönings-baserat system (som skolan/samhället) till ett system som grundar sig på allas lika värde, rättigheter och allas rätt att vara sig själva.

Alltså behöver vi ändra lite i skolan.

Och i hemmet.

Och i samhället.

Och vi måste börja med oss själva. 

Referenser:

http://www.sciencemag.org/news/2014/05/lectures-arent-just-boring-theyre-ineffective-too-study-finds

https://www.dur.ac.uk/news/research/?itemno=22607

http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/didaktik/undervisning/hemlaxors-nytta-inte-sjalvklar-1.203316