familjecoachen.blogg.se

Det var ett tag sedan jag bloggade, och jag ska ge er en liten förklaring till varför:

Jag föll i depressionens skuggor och orkade inte skriva ett endaste ord. Anledningarna till att jag blev deprimerad var många. Det var inte så att depressionen bara knackade på dörren så där från ingenstans, utan jag hade varit lite nedstämd ett par månader innan dess, men inte brytt mig så mycket om det. Så känner väl alla ibland?, tänkte jag. Eller; jag kanske bara är lite mer melankolisk än andra...? Så var tydligen inte riktigt fallet. Dumstolt som jag är, så fortsatte jag som ingenting. Tankarna blev dystrare. Känslorna av att liksom aldrig räcka till, aldrig duga eller vara bra nog likaså. Tankarna på att jag nog trots allt var en belastning för alla andra andra och att det kanske vore bäst om jag försvann för gott smög sig på allt oftare. Men jag fortsatte gå till jobbet varje vardag.

Varje morgon var en kamp om att ens stiga upp. Men så är jag också ensamstående förälder till världens goaste barn, så upp måste jag, hen kan liksom inte ta hand om sig själv, hen litar på att jag finns där och fungerar hyfsat okej. Varje dag. Så efter ca 20 minuters mental övertalning om att i alla fall gå upp för henom, så tog jag på mig ett leende. Ett måhända snett, skevt och stelt sådant, men ett leende ska mitt barn vakna till. 

Under dagarna låtsades jag att jag var med i en pjäs där jag skulle spela "Duktiga Mamman/Duktiga Medarbeteren/ Bästa Vännen" osv. Inte sa jag ett skvatt till någon.

Utåt sett låtsades jag vara helt okej, trevlig, tillmötesgående och glad.

Inuti var jag tom, astrött, ihålig som om ett svart hål ätit upp mig inifrån och bara lämnat ett litet skal kvar.

 

 

Leendet och charaderna fick sedan köras hela dagen lång, tills barnet ifråga kommit i säng och somnat. När hen väl hade somnat, så brast allt och jag satt och grät resten av kvällen till sent på natten och undrade vad fan det var för fel på mig? Varför var jag inte glad och lycklig? Hur kunde jag vara så misslyckad på att känna mig glad när jag hade ett fantastiskt barn hos mig och ett bra jobb? Vad i hela fridens namn gjorde jag för fel?? 

Tiden gick och jag fortsatte som vanligt. Jag hade ångest kring allt från hur min frisyr såg ut till hur jag var som förläder, hur jag skötte mitt jobb, hur jag var som vän osv. Allt kunde skapa en ångest som fick illamåendet att åka berg-och-dal-bana i magen, pulsen att skena hejdlöst och händerna darra som löven på ett träd under en orkan. Jag kunde knappt äta eller sova och tankarna på att checka ut smög runt i huvudet och gjorde det liksom aningens svårare för mig att fejka dagarna i ända. 

Efter sisådär sju månader gick det inte att hålla masken inför min bonuspappa (härmed kallad pappa) längre. Efter ett kort samtal där jag pratade med en monton röst och som om jag hade en sten i munnen och absolut ingenting innanför huden än ett vakuum, vilket fick honom att köra hem till mig på direkten, bröt jag ihop i hans famn och bara ville förvandlas till gatsten. Jag skämdes oerhört mycket och kunde inte sluta gråta. Hur pinsamt jag än tyckte att det var. Jag berättade allt. Bara kräktes ur mig ord, snor och tårar.

Orsaken till allt detta drama vill jag inte gå in på i detalj, men utgå från att jag har en hel del trauman i bagaget som jag hade sopat under mattan och det blev liksom fullt därunder....

Min pappa, underbar som han är, ordnade möte med psykriatrin på rödaste rappet. Nu är det inte så himla lätt att få en tid på den allmänna psykriatrin, så vi vände oss till en privat aktör. Efter en MADRS-utredning där jag fick 42 av 50-något poäng (det var tydligen högt, men jag tänkte att det var ju inte full pott i alla fall, så det var väl ändå tur?) så diskuterades det om remisser hit eller dit. Jag gick varken med på det ena eller det andra. Jag var mycket tydlig till både min pappa och till doktorn att några receptbelagda antidepressiva mediciner kommer inte ens på fråga, hur illa det än är ställt med mig. Inte ens tio vilda hästar kan förmå mig att käka sådant. 

Anledningen till detta mycket kraftiga motstånd till anti-depressiva mediciner är att forskare har kommit fram till att de är i princip verkningslösa och ofta förvärrar problemen och de är beroendeframkallande. Majoriteten av dem som tar dessa läkemedel mår oftast mycket, mycket sämre med dem i systemet. Jag mådde redan skit och ville för allt i världen inte må ännu sämre och ännu mindre vara beroende av något! 

Jag kompromissade fram en lösning; intensiv samtalsterapi för att bearbeta mina trauman under tiden som jag tog en annan typ av medicin som finns receptfritt på apoteket, samt vila och motion. Motvilligt gick läkaren med på detta, pappa likaså, men jag har aldrig litat på mediciner och framförallt inte antidepressiva sådana. Folk blir fast i det träsket så mycket längre än nödvändigt och mår sämre än de behöver göra bara för att läkarna inte vågar testa annat. Onödigt lidande pga rädslan för att något annat kanske ändå fungerar bättre än vad läkemedelsbranschen vill påstå.

 

Jag vill dock inte uppmuntra någon att köra mitt race om man inte är helt säker på att man klarar det. Man måste vara fast besluten att vilja må bättre och villig att slita hårt för det. När jag skrivet "vilja må bättre" så menar jag att man måste ha motivationen att ta emot en förändring, hur den än ser ut. Man måste vilja släppa depressionen och vilja släppa smärtan. Många vill ha en förändring men inte alla är villiga att göra jobbet för att må bättre. Nu menar jag inte att trampa på dem som mår dåligt, det finns dem som verkligen behöver medicinen och psykiatriskt stöd och då ska man självklart ha det, men man måste verkligen av hela sitt hjärta vilja må bättre och inte sitta och tycka synd om sig själv och klaga på hur dåligt man mår hela tiden. Man måste sluta använda sitt dåliga mående som en ursäkt för att slippa ta ansvar eller slippa göra jobbiga saker. 

 

Motivationen är den som driver en igenom den där svarta sörjan man befinner sig i för tillfället och det är så man måste se det: som en tillfällig situation- inte ett permanent läge. Livet kommer inte alltid att vara jobbigt, det är bara en kort period, sedan går det över.

För min del var det tanken på hur mitt barn skulle må om något skulle hända eller hur hen skulle må om sisådär 10 år om detta fortsatte som gav mig motivationen att vilja ha en förändring och satsa allt på det. Om inte, så hade jag i så fall försatt henom i precis samma situation som jag själv befann mig i just genom att inte ta ansvaret för henom och mig själv, kavla upp ärmarna och börja gräva upp allt det där ruttna som låg och pös under mattan och som orsakade mitt tillfälliga mående. Den tanken stod jag inte ut med. 

Jag menar absolut inte att jag är bättre än någon annan bara för att jag valde att hantera min depression på ett alternativt sätt, helt ärligt så hade jag helst av allt velat strunta i att rota upp det gamla och springa åt andra hållet. Jag hade velat gräva ner mig någonstans där jag hade kunnat fortsätta gotta mig i mitt elände, fortsätta tycka synd om mig själv och fortsätta fejka, för det hade varit lättaste vägen, men det hade blivit på bekostnad av mitt barn, min pappa och mig själv och det priset varken var eller är jag beredd att betala. Någonsin. 

Och att försöka springa ifrån sitt förfluta hade jag ju prövat ett par år och det hade visat sig vara en fullkomligt meningslös idé.

 

För att kunna hantera en depression utan antidepressiva är det superviktgit att ha en stark tillit till den man går i samtal med. Det gäller att ha is i magen och tänka att man fixar det. Vad som än kommer fram, hur det än kommer kännas, hur illa det än kommer smaka eller lukta, så kommer jag fixa det. Inget av det som spökar i huvudet kan ju egentligen skada en på allvar om man inte själv tillåter det. Jag hade tillåtit mina spöken spöka helt fritt på vinden och bara försökt stänga dörren, blunda och hålla för öronen och hoppats på att det skulle lösa problemet. Fast problemet med spöken är att de alltid hittar en väg ut och då blir det inte roligt. J

ag hade tillåtit mina trauman påverka mitt dagliga liv till den grad att jag knappt stod ut längre. Jag hade makten att hindra dem hela tiden, men mina "spöken" hade intalat mig att jag inte hade den makten. Så jag använde omedvetet mitt dåliga mående som ett slags bestraffning för att straffa mig själv för olika "misslyckanden" och "fel/brister" m.m. som jag hade gjort eller inte gjort. Det låter helt knäppt när det skrivs ner så här, men det var så det var. Det är tyvärr så många destruktiva möster fungerar. Ingen annan förstår dessa tankar, än den som har tankarna. För den personen är det självklart att det är precis så det är.

Jag behövde hjälp att bryta detta negativa och destruktiva tankemönster, för det klarar man sällan ensam. man behöver stöd och uppmuntran och mycket, mycket kärlek och tålamod. Har man som i mitt fall, ingen biologisk familj eller släkt att vända sig till och kanske inte så många vänner, så finns det alltid andra som kan ge en det stöd man behöver. Jag har turen att ha världens finaste bonuspappa, världens härligaste barn, en superfin väninna och underbara chefer och medarbetare. 

Precis som vid användadet av antidepressiva läkemedel (fast utan biverkningar och ev. beroende) så mår man sämre precis i början, även vid alternativ hantering. Man skäms, man mår illa, man vill fly, man vill skrika, gråta, bitas, rivas- you name it. Man sover asdåligt. Är trött hela tiden. Lättretlig. Sur och allmänt otrevlig. Man blir som ett ledset litet barn på nytt och det måste få vara okej, både för den som bearbetar och den som leder samtalen. Det måste få lov att ta tid och man måste få lov att vara liten och ledsen och rädd för ingenting. Man måste få känna en trygghet att få visa sina känslor och en trygghet i att någon håller en i handen under tiden. Någon som inte dömer en eller sviker en. Någon som kommer finnas där även nästa gång också. 

 

Jag tog det receptfria naturpreparatet Neurol och jag, min terapeut och pappa satte tillsammans ihop ett doseringschema anpassat till mig och de behoven jag hade (lindra svår ångest och insomningsbesvär), samt ett intensivt samtalschema med tider för samtal nästan varje dag. Ibland över telefonen och ibland på plats.

Det var scheman för nästan allt: samtal, medicin, mat, sömn, koffeinhaltiga drycker, motion, arbete, ångesthantering, hantering av mardrömmar, tankar, rädslor, föräldraskap m.m. Allt var tvunget att vara rutinbundet och strikt strukturerat för att det skulle kunna hanteras på ett smidigt och förutsägbart sätt för min del så jag kunde fokusera bättre på nuet och slippa hålla allt i huvudet. Så med scheman i köket, i plånboken och i alamanackan, medicinburk i väskan och mobilen på dygnet runt just in case, så började sakta men säkert min depressions-rehablitering. 

De första två månaderna var übersvajiga. jag var ledsen och trött om vartannat, det där med att motionera var näst intill dödfött, jag hade ju varken ork eller lust, men röra på sig är oerhört viktigt i depressions-hablitering. Samtidigt som ledsenheten var jag glad över att jag ännu levde, hade ett barn som mådde bra och en pappa att hämta stöd och kärlek från. Minsta lilla småsak blev en jättesak och livet var...ganska upp och ner... Krånglade datorn var det som att jorden invaderades av utomjordingar. Om grannen hördes genom väggen önskade jag hen allt ont som gick att uppbåda i fantasin, om "fel" person ringde vid "fel" tidpunkt kunde jag bli superirriterad och nedkalla alla hemskheter över den personen (det var alltid "fel" tidpunkt just då). Jag var i oblanans och ingenting fungerade som det hade gjort tidigare. Jag var inte mig själv och inget var roligt.

 

Att vara i obalans var jobbigt, men det allra, allra jobbigaste var faktiskt att våga släppa de negativa tankarna. Jag hade liksom levt med dem så länge att de var som gamla kompisar. Mina snuttefiltar. Mina BFF's. Jag kunde alltid lita på att de fanns där när ingen annan fanns där. Jag kunde lita på att på "min sida" som muren jag hade byggt till försvar, så visste jag att livet skulle göra ont och vara jobbigt. På andra sidan muren var det där läskiga Nya Landet där man liksom inte riktigt visste om man skulle bli sårad, uppleva smärta eller få det jobbigt. 

Just ovissheten skrämde enormt mycket. Det där att inte veta vad som väntade om man släppte på smärtan, sorgen, det onda. Jag visste hur man hade ont. Jag visste hur man mådde dåligt. Jag var van vid det och visste att smärtan fanns där som världens bästa sämsta polare. 

Men jag visste inte vad som väntade om jag lämnade det invanda och gick till andra sidan om muren, till det Nya Landet. Därför behövde jag min pappa till hjälp, att hålla mig i handen när jag med vacklande steg klättrade upp på Muren Av Rädsla och tog mig över till den mystiska Nya Landet, där jag inte visste ett skvatt om något längre. Allra minst mig själv och vad jag ville, vad jag tyckte om eller vad jag tyckte var roligt. Allt var nytt och främmande. 

Därför måste man våga släppa på det invanda, så man kan omfamna det nya. Man vill egentligen inte göra det, en del av en tycker liksom att man har rätt att må så dåligt och att det är supersynd om en hela tiden."Om bara hon hade gjort så, eller om bara han hade sagt si, eller om de bara hade gjort detta istället, då hade jag mått bättre.. " Tro mig, jag har befunnit mig där och det hjälper inte ett skvatt att försöka lägga skulden på alla andra. Oavsett vad man anser att någon borde ha gjort eller inte gjort, sagt eller inte sagt, så är det inte så det är. Det som hänt har hänt. Det som har sagst har sagts. Varken mer eller mindre. Acceptera det (det är skitsvårt, men det går). Våga släppa på negativa tankar och våga släppa på smärtan och ångesten. Det är inte farligt. Det är jobbigt, men det är inte farligt. Det är bara i våra huvuden det ser farligt ut. Vi ser fullvuxna lejon när det bara är kattungar.

Man har faktiskt en skyldighet att göra sitt bästa med den tiden man har och skapa sig det livet man vill ha och drömmer om. Ingen annan kommer skapa det åt dig och man får ingen glädje av att sitta och må dåligt i ett hörn. Det är skittråkigt att må dåligt och inget händer. En del använder "må-dåligt-etiketten" som en slags självbestraffing (som jag) eller som en ursäkt att slippa ta ansvar bara för att något inte blev som man hade tänkt det från början. Då är det lätt att gömma sig i offer-koftan och skylla på att man mår dåligt. Been there, done that. Men min terapeut lärde mig något viktigt:

Jag har detta livet nu. Du har detta livet nu. Skapa något bra av det. Skapa det livet du vill ha. Sitt inte och vänta på att någon annan ska göra det åt dig. Ingen annan kan leva ditt liv. 

 

Om du går i självmordstankar- så finns Mind, Jourhavande präst och andra instanser dit du kan vända dig. Vänta inte en minut till- utan sök hjälp för du är värd det. 

Om du är deprimerad och suckar över hur jobbigt livet är och hur lite andra förstår hur jobbigt just ditt liv är- fundera över hur du vill ha ditt liv egentligen och vad du behöver göra för att nå dit. Rom byggdes inte på en dag och det kommer ta tid. Räkna med att må dåligt ett litet tag till, men planera för vad du ska göra när du mår bra igen. Skriv tacksamhetsdagbok, ordna upp ditt arbetsschema och se över hur du sover, hur du vilar, vad du äter och hur du rör dig. Allt du gör spelar roll. Allt du tänker spelar roll. Hur du ser på dig själv spelar roll. Du har ansvaret.

 

Jag är inte helt återställd ännu, jag blir fortfarande snabbt mycket trött och får små ångestladdade minnen ibland, sömnen är fortfarande lite hit och dit, men det går sakta men säkert åt rätt håll. Medicinen har jag kunnat sluta med sedan två månader tillbaka, utan ångest, biverkningar eller annat, men jag går fortfarande på regelbundna samtal- en till två gånger i veckan minst. Jag har ännu en del kvar att arbeta med, men för varje dag så blir det lite lättare att bära på minnena. Jag utövar yoga två gånger i veckan och cyklar, går eller styrketränar lite varje dag. Daglig motion är en mycket viktig bit i detta pussel! 

 

Jag har förklarat på min arbetsplats hur det står till, vad jag klarar av för tillfället och vad jag inte klarar av. Jag har berättat för mitt barn att jag har många tankar att "kamma ut" för det har varit lite "tovigt" i huvudet (och att det absolut inte är hens fel att det är tovigt!) så därför kan jag ibland bli lite trött och behöva pausa leken med en rolig bok eller film tillsammans med henom eftersom att vara med henom är bland det roligaste jag vet. Hen vet också att det är därför bonusmorfar ringer oftare än vanligt och att även mammor behöver scheman ibland. Hen behöver inte veta mer än så ännu, utan detaljer kan hen i så fall få i vuxen ålder om det skulle behövas.

Så med det sagt, så måste jag ta mitt ansvar och gå och lägga mig. En ny dag väntar imorgon och jag ser fram emot den. Jag försöker skapa positiva minnen varje dag, vara närvarande så gott som möjligt varje dag. Jag tillåter mig att må dåligt korta stunder ibland, och jag är ärlig både mot mig själv och andra om hur jag mår- på riktigt. Inga fler fejkade, påklistrade leenden eller "allt-är-bara-sååå-himla-bra-tack!"-svar när det kanske inte känns så just då. Man behöver inte heller berätta allt om sitt liv, men man kan säga "jo, det är hyfsat idag/det är okej idag/det är lite kämpigt, men det går frammåt".

Ärlighet, acceptans, ansvar, tålamod och erkännande av ens egna tillkortakommanden är det som behövs.

Det är just så enkelt

och samtidigt just så svårt.

Hur svårt det än känns- ge aldrig upp dig själv. Aldrig.