familjecoachen.blogg.se

Själv var jag fruktansvärt rädd för döden som barn, ända upp till vuxen ålder. Jag grät nästan varje natt, ensam i mörkret, och bad till Gud att alla i familjen skulle få leva åtminstone en dag till och en till och en till.  Jag hade ingen som förklarade för mig hur döden fungerar. Jag visste bara att Döden var definitivt oåterkallelig och absolut. Det vara bara Jesus som återuppstått av egen maskin, och en person på två tusen år var inga vidare bra odds.... När jag var ung vuxen så försköt jag samtliga tankar på döden tillsvidare och levde i förnekelse under ett par år.

När mitt barn föddes återuppstod även min dödsångest. Jag hade en djup förlossningsdepression, där jag var helt övertygad om att jag som ovärdig människa absolut skulle begå misstag som skulle resultera i att Skaparen ångrade sig och tog tillbaka mitt barn. Denna något snedvridna värld varade ett par år med mycket, mycket ångest kring döden. Jag lyckades tillslut ta mig ur den på eget bevåg genom att samtala med en präst om just livet och döden och lära mig att acceptera dess existens.

När så mitt barn kom till åldern där hen blev varse om att alla dör någon gång, hade jag tillräckligt med styrka att kunna sitta och lyssna på hens oro och ångest, och möta den utan att bli rädd själv och även lugnt kunna förmedla att så är livets gång. Vi föds, vi lever och vi dör. Ingen vet på förväg hur mycket tid man får, därför är det bästa man kan göra, att skapa sig ett rikt, bra liv med mycket glädje, kärlek och skratt.Och när vi dör, så finns alltid minnena och känslorna kvar, så man lämnas liksom aldrig riktigt fullt ut.Jag lovade aldrig hen om att jag inte skulle dö, för det kan ingen lova. Däremot kunde jag lova att göra allt jag kan för att den tiden vi tack och lov faktiskt har, ska vara fin, minnesvärd och fylld av kärlek. 

En tid efter detta var jag tvungen att bryta helt med mina biologiska föräldrar eftersom de ansträngde sig väldigt mycket för att få mig och mina syskon att må riktigt rysligt dåligt. Man fick ofta höra hur värdelös och oönskad man var och då var det bättre att låta dem bildligt talat dö. För sinnesfridens skull. 

Så i min verklighet, så gick jag igenom samma sorgeprocess som man gör när någon rent fysiskt går bort. Jag var ledsen och kände mig väldigt ensam och övergiven. Men den processen var hälsosam och lärorik. Mina biologiska föräldrar lever ännu, jag har dock inte pratat med dem på lite drygt ett år nu, men jag vet att de kommer gå bort inom sin tid pga dålig hälsa och dåliga livsval.

Ett av de syskon jag har kontakt med har uttryckt stor ångest inför vår ena förälders snara hädanfärd (sjukdom) och hen har berättat att hen och ett annat syskon "ställer upp" så mycket som möjligt för denna förälder, så om hen dör så har de verkligen gjort allt de kunnat för att visa henom att hen inte var övergiven själv. Med "ställer upp" menas åker dit och hälsar på och pratar i telefonen så ofta som möjligt. Helt i sin ordning och mår de bättre av det så fine, go crazy.  Men, de säger "om" och inte "när", vilket är ett sätt att förneka det faktum att det rör sig om "när" och de tycker det är fruktansvärt obehagligt när jag påpekar att det rör som "när" med tanke på den fysiska hälsan. Jag påpekar inte detta för att vara taskig, utan för att tala om sakens natur som det är. Utan skygglappar.

De kan inte acceptera tanken på att denna person snart kommer dö och att det faktiskt vore det bästa. Personen ifråga är allt annat än vänlig, kärleksfull och trevlig. Hen är alkoholist, en mycket elak och negativ sådan och dessutom svårt sjuk. Personen lider på samtliga nivåer i livet.

Syskonen ser döden så som jag såg den tidigare, som något fruktansvärt hemskt. Och nej, jag önskar inte livet ur någon, inte ens de som skadat eller sårat mig mest genom livet. Och nej, jag är inte helt BFF med döden ännu heller, men jag har förlikat mig med dess oundvikliga existens och accepterat dess närvaro, och även insett att det mest hänsynsfulla man kan göra i en sådan här situation är att inte klamra sig fast vid en person som lider så av livet självt. Jag ser det som något positivt om denna förälder dör, för då har hen inte längre ont. Varken i kroppen eller i själen. 

Mina syskons ångest handlar just om att de inte har accepterat tanken på döden och de tror fortfarande att om de bara ställer upp tillräckligt mycket så blir allt bra sedan. Men det finns inget "tillräckligt". Det finns inget de kan göra annorlunda för att ändra detta eller bli mer sedda/bekräftade/accepterade. I vår biologiska familj var/är det så att man blir bara accepterad/sedd om man presterar 1000% och ställer upp på alla andras villkor hela tiden. Annars väntar smädelser, förakt och utanförskap och jag förstår att de inte pallar att betala det priset just nu. Man måste verkligen ha ett helt annat socialt nätverk för att orka bryta sig fri från ett sådant destruktivt familjemönster, och de har inte odlat det ännu. Jag hoppas dock att våra föräldrars framtida död blir nyckeln till deras känslomässiga frihet, så som deras imaginära död blev nyckeln till min.

Mina syskon undrar ibland om jag inte kommer ångra mig att jag inte har någon kontakt med våra föräldrar innan de dör. Det kan jag ärlig säga att det kommer jag inte ha, för de är inga vänliga personer och jag har inte råd att offra min psykiska hälsa igen och därmed min egen familjs välbefinnande för två personer som aldrig lärt sig uppskatta eller värdesätta sina egna barn, aldrig visat kärlek och inte gjort mycket annat än att köra med känslomässig utpressning, skuld-skambeläggande och myst ordentligt i sina offer-koftor. 

Däremot kommer jag sörja de personer de valde att aldrig bli. För de hade kunnat visa kärlek och uppskattning, de har/har haft det i sig, men valt att inte göra så. Men jag kommer inte ångra att jag valde att acceptera att de valde att vara som de är och att det inte fungerar i mitt liv och jag tror att många har ångest inför döden just för att man inte kan ta tillbaka något. Sagt och gjort är definitivt sagt och gjort. Och det som aldrig blev gjort kommer heller aldrig att bli. Man kan sitta gräma sig över allt som aldrig gjordes, men hur lycklig blir man då? Jag tror det är bättre att acceptera det som varit utan ångest, ånger eller skuld och antingen hylla det livet som varit, eller som i mitt fall; vara tacksam för de erfarenheter man har fått genom personen och även tacksamhet över att personen inte längre lider. För en person som gör ont mot sig själv och/eller andra, har ont i sig själv också.

Jag tror även att det vore bra om man pratar mer om döden, både hemma och i skolan, så att ångesten inte blir lika stor och att faktumet att vi alla dör någon gång, inte blir lika skrämmande. Det skulle bespara många barn och ungdomar mycket existensiell ångest. Det finns både böcker och Youtube-filmer som bearbetar döden och man kan även ta präster, imamer, rabbier, häxor, druider, medium m.fl till hjälp för att förstå döden ur sitt egna kulturella perspektiv.