familjecoachen.blogg.se

Under många år, allt för många egentligen, har samhället proklamerat att blyghet, känslighet, introvertism och ängslighet är negativa egenskaper hos en person, framför allt hos barn. Jag är själv en introvert hypersensitiv person och jag är förälder till ett ännu mer introvert och hypersensitvt barn. För vår del är det närmast uteslutet att gå på stora fester, kalas eller festivaler. Vi skulle inte stå ut. Att gå på disco som liten var bland det värsta mina föräldrar kunde utsätta mig för som barn, och då utsatte dem ändå oss för mycket som är straffbart och förelagt med fängelsestraff, även på den tiden. Men dem bitarna lärde jag mig ändå hantera. Stora folksamlingar med mycket ljud på hög volym, rörelse och stimulans, det har jag aldrig riktigt lärt mig att hantera. 

Mitt barn, som är än mer känslig och introvert, står inte ut på barnkalas eller att ha fler än en kompis hemma åt gången. Många gånger har jag fått höra att jag måste "uppfostra" henne bättre, att sociala barn som tar för sig, som pratar mycket och som lätt leker med andra barn och flera samtidigt dessutom, på något sätt skulle vara "bättre" uppfostrade än mitt barn. 

Men uppfostran har inget med extrovertism eller sociala superförmågor att göra överhuvudtaget. Uppfostran handlar om att vägleda det barn man har tills det barnet är vuxet. Målet med uppfostran är att få barnet att klara sig själv som vuxen, att vara en god och hjälpsam person som inte kränker andra, att ta ansvar för sig själv och sina handlingar och som har en god självkänsla och vågar följa sina drömmar. 

Att vara extrovert och social är inte detsamma som att vara "bra" uppfostrad och att vara introvert och känslig är inte att vara "dåligt" uppfostrad. Faktum är att jag har stött på fler sociala och extroverta personer som inte kan visa respekt, hövlighet och ta ansvar, än introverta. 

Nu menar jag inte att alla extroverta och sociala personer är ouppfostrade, utan att vad jag har lagt märke till, så är de känsliga och introverta mindre benägna till att skapa situationer där andra blir kränkta. 

Detta eftersom det inte ligger i vår natur att befinna oss i sådana situationer. 

 

Jag tycker det är trist att det än idag ses som något negativt att vara känslig och introvert. Och nej, det är inget som går att öva bort. Varför skulle vi ens försöka öva bort det? 

Ska då de som är extroverta och sociala försöka öva bort sina egenskaper? 

De jag har föreslagit detta för, som motsats till deras förslag att jag och mitt barn ska "träna" bort våra personlighetsdrag, har blivit bestörta och uttryckt: "VA? Nej! Det är ju en del av den jag ÄR!!" 

Precis. Detsamma gäller även för oss andra. Det är en del av oss. Det är en del av vår personlighet. 

Låt oss vara känsliga och osociala. Vi har liksom inte ont av det, det är andra som har ont av det när de inte förstår att alla är olika. 

Alla kan inte vara übersociala, pratsamma och ta för sig hur som helst, liksom alla kan inte vara osociala, tillbakadragna och försiktiga. Vi är alla olika och vi alla har rätt att vara just så. 

Alla känsliga är inte introverta och alla introverta är inte känsliga. Det finns extroverta som är känsliga också.

Och med osocial menar jag inte att vi isolerar oss i en varsin bunker och pratar med en iller för allt annat ger oss ångest. Många av oss gillar bara att vara sociala precis när det behövs och när vi känner att vi vill och orkar. Vi kan älska sällskapet av en annan människa, men vi behöver andrum också.

Det är nämligen så att vi skapar vår energi inom oss själva och när vi umgås med andra använder vi oss av vår energi. När den tar slut, blir vi trötta, griniga och irriterade och behöver få vara ifred en stund. 

Om man är känslig ovanpå sin introvertism, så kostar det ännu mer energi att hantera alla intrycken man får. Då blir man tröttare ännu snabbare, varför discon, fester, folksamlingar, klasser, after work och andra sammanhang med oerhört många intryck samtidigt är en "no-go-zone" för många med denna personlighetstyp. 

Det blir för mycket bara. 

Det kan i sin tur skapa ångest och panik. 

Många känsliga drabbas ofta av just ångest och paniksyndrom eftersom vi förväntas delta i samhället på samma villkor som extroverta och icke-sensitiva. Vi blir överstimulerade och stressade och utvecklar då ångest eftersom vi inte känner att vi kan hantera situationen. 

 

Låt dem oss alla vara som vi är utan att försöka trycka in någon i en mall. Acceptera varandras olikheter och ta tillvara på dem istället. 

En känslig person är jättebra på att läsa av personer och stämningen i ett rum. En sådan person kan sniffa upp falskhet och dolda motiv som en knarkhund. En introvert person väntar oftast in den andra personen, så att denna får uttala sig och visa sin sidor. När man låter en person prata på, kan man lättare avgöra hur mycket skit den består av. Är det en riktig översittare man har att göra med, ja då låter man den personen vara och går där ifrån. Är det en jag-svag person, då ger man den personen det utrymmet, men man avslöjar inget personligt om sig själv eftersom jag-svaga individer har en tendens att använda det emot en vid ett senare tillfälle. 

En extrovert person är bra på att bryta isen i en grupp och kan föra fram gruppens önskemål lite lättare. 

Så alla behövs, på sitt sätt. 

Så när vi så här i val-tider talar om allas lika värde och att anpassa samhället efter alla, så menas det inte bara att anpassa för personer med funktionsnedsättningar, utan även att alla personligheter får lov att finnas till utan att det talas om "dålig uppfostran" i dem fallen.

Vi som är känsliga och introverta är inte dåligt uppfostrade och vi ska inte öva bort våra personlighter. 

Vi ska få lov att ta plats i samhället och vara som vi är. Precis som de extroverta och sociala.