familjecoachen.blogg.se

Något som är väldigt vanlit när man har genomgått en depressiv period, är att de återkommer efter en tid. Särkilt när andra saker pressar på och man känner att man inte har möjlighet att värja sig mot samhällets alla krav och måsten, för att inte tala om alla krav och måsten man hittar på alldeles själv....

Jag trodde att halvtidsjobb, fem kurser på tre olika universitet och att vara ensamstående förälder samtidigt som man har påbörjat en ny relation med en absolut alledeles fantastisk person skulle gå att få till. utan problem... Jag hade lite fel där, för något jag inte hade lärt mig längs vägen sedan sist, var att sluta vara så himla duktig och överprestera hela tiden. Inte heller hade jag lärt mig att älska mig själv eller ens uppskatta min egen närvaro. Jag är inte riktigt där ännu heller, vilket är rysligt frustrerande. Jag blir väldigt ledsen när jag inte riktigt kan se eller förstå vad min fina omgivning säger till mig. Jag ser ju inte det dem ser. 

Till saken hör den att jag är uppfostrad i en mycket dysfunktionell familj med missbruk och våld. Ingen visade kärlek eller uppskattning till någon och ens människovärde stod i proprtion till vad man presterade inom hushållsarbete och skolan. Med andra ord fick jag lära mig att koppla ihop det jag gör och hur mycket jag gör med mitt egenvärde. Och kraven för att uppnå det värdet varierade hela tiden. Det som var godkänt ena dagen var inte garanterat det dagen efter. Alltså "valutan" förändrades från dag till dag och tillfälle till tillfälle, beroende på de andras humör och sedan räckte det ändå inte. Man var aldrig riktigt "bra" nog, det fanns alltid något som var fel trots att man hade gjort precis allt man kunnat. 

Det var aldrig någon som sa "jag älskar dig" till mig när jag växte upp, ingen som sa "jag är stolt över dig" och inga kramar eller andra former av varma känslor. Jag förstår att mina föräldrar inte visste annat, det var så de själva var uppfostrade. En period var jag väldigt arg och ledsen över deras beteende och brist på kärlek och omsorg, men idag klandrar jag dem inte längre. De visade bara hur de själva kände om sig själva. Tyvärr satte det sina spår i oss som var deras barn och det i sin tur har tagit sig i uttryck i olika former av nedstämdhet, depressioner, låg självkänsla, lågt självvärde, självdestruktivt beteende och olika grader av missanpassning och val av destruktiva relationer. Och framför allt: ingen uppfattning om att man är älskvärd precis som man är bara för att man finns till. Jag säger det till mina nära och kära hela tiden (de som faktiskt finns där för mig och uppskattar att jag finns där för dem); att jag älskar dem, är stolt över dem och glad att de finns i mitt liv. Att bara det faktum att de finns där, är tillräckligt för mig att älska dem till universums ände och tillbaka.

Rent intellektuellt begriper jag att de älskar mig tillbaka, jag mäker det i deras sätt att vara, i hur de bryr sig och det sätt de pratar med mig. Det som gör så fruktansvärt ont är att jag har så otroligt svårt att tror på dem. Jag VET att de älskar mig, men jag LITAR inte på det. Enbart för att jag inte tycker jag har förtjänat deras kärlek och jag vågar inte riktigt tro dem, för tänk om jag gör det och de tar det ifrån mig när jag vågat vara sårbar?

Eftersom jag är intutad att man bara har rätten att existera på nåder om man presterar som en stoerid-dopad travhäst så blir det en frontalkrock när de säger att man finns och har rätt att existera fastän man inte har presterat ett skit. Det blev ett megastort WTF?? på hjärnkontoret mitt. Nästan så jag kände mig lurad.

Så jag tog i med hårdhandskarna och tog på mig ännu mera arbete, för om de nu säger att de älskar mig så måste jag ju leva upp till det på något sätt, eller hur? Då måste jag ju göra ännu mera och visa hur duktig jag är så de kanske blir stolta över mig, kanske godkänner mig, kanske älskar mig på riktigt? Det var bara det att de aldrig har baserat sin kärlek på hur duktig jag är... så hur mycket jag än gjorde, arbetade eller på andra sätt gick långt över mina gränser, så kunde de inte älska mig mer...och inte heller mindre för den delen. Deras kärlek bara...är.

Och insikten att jag inte behöver vara Fröken Duktig och Fröken Ambitiös fick mig att må riktigt uselt. Väldigt länge. För vem är jag om jag inte är Fröken Duktig? Vilken identitet ska jag då ha, om jag inte behöver vara så himla präktig och överambitiös? Vem är jag utan alla dessa etiketter som jag så flitigt har satt på mig själv i ett fåfängt försök att räcka till och duga i ett lopp jag aldrig ens behövt springa? 

Så där står jag idag; med ovissheten kring vem jag är, vad jag ska göra och hur fan man lär sig att älska sig själv. Till mitt stöd har jag min underbara familj som består av mitt barn och min nya partner (som är en overkligt otroligt kärleksfull person), min stora, härliga och brokiga bonusfamilj samt mina få, men mycket fina vänner.

Så därför blir det långa glapp ibland i mina blogginlägg. Jag dippar. Jag kraschar. Jag reser mig upp och jag försöker igen, och igen, och igen.

Thomas Edison fick testa sig fram över två tusen gånger innan han hittade rätt modell för glödlampan. Men han sa aldrig "jag har misslyckats två tusen gånger", utan han sa "Jag har hittat två tusen sätt att inte göra en glödlampa på".

Det gäller att aldrig ge upp. En dag hittar man rätt sätt, man måste bara gå igenom de där två tusen orätta sätten först...