Våga leva i celibat

Nu så här i sommartider kan man läsa mycket om sommar-sex, hitta lusten, maxa orgasmen m.m. I allmänhet är vårt samhälle väldigt sex-fokuserat, vilket även märks i HBTQ-sammanhang, det fokuseras mycket på vilken sexuell läggning någon har snarare än vilken identitet någon upplever sig som. 
Sexualitet är något som kan bli laddat med negativitet, frustrationer och känslor av misslyckaden och att det alltid ska vara så himla bra jämt.
Men hur vore det om man tar bort fokus från det sexuella och istället försöker fokusera på personlig utveckling istället?
En relation behöver inte innehålla sex för att vara en bra och jämlik relation.
En relation kan faktiskt må bättre om den sexuella biten tas bort ur ekvationen. 
Ja, jag pratar om att leva i celibat trots en kärleksrelation. De allra, allra flesta kan absolut inte tänka tanken på att leva i celibat och har oftast mycket svårt att förstå hur någon frivilligt kan och vill leva i celibat.
Jag har haft ett par relationer förut, som alla har varit sexuellt laddade på ett eller annat sätt. Det har förekommit både regelrätta övergrepp och sexuellt självskadande beteende blandat med kåthet, men alla har en sak gemensamt, det ger en tillfällig tillfredställelse för den ena eller bägge parter och behöver upprepas eftersom hjärnans belöningscentrum aktiveras. 
Det uppstår lätt konflikter kring hur ofta man ska ha sex, om det var bra eller dåligt, hur ofta någon har lust eller inte har lust osv. Det kan lätt bli en press på en själv eller ens partner. Man kan använda sex som maktmedel, missbruka det, använda det som utpressning eller "belöning".
Det finns relationer där det enda som håller ihop de två parterna är sex. Men vad händer då när sexet uteblir eller inte håller måttet längre? Vad innehåller relationen då?
När man lever i celibat kan man komma förbi dessa hinder och fallgropar. Om man tar bort den sexuella biten tvingas man på sätt och vis att värdera sin relation på ett annat sätt eftersom en djupare tillit och vänskap behöver utvecklas för att relationen ska hålla. 
Jag var trött på den übersexuella fokuseringen och att hela tiden känna kravet och pressen att ha lust, vara sexig och tillfredställa någons fysiska behov. Så i min nya relation beslutade jag mig helt enkelt för att gå över till 100% celibat, vilket var ett mycket bra beslut. Innan ni dömer ut det och tänker "Ha! visst, inte ens ett helgon klara det där! Alla behöver sex!" så är det faktiskt som så att jag och min partner mår bättre utan den sexuella laddningen. Vi är mer vänskapliga och kärleksfulla mot varandra samt mer tålmodiga och toleranta.
Min partner har fått erbjudandet att vara sexuellt med andra, alltså ha en öppen relation, men valde att delta i celibatet. Hen hade väldigt svårt för det i början och tyckte det var jobbigt, medan jag kände och känner en stor lättnad och en fantastisk fokuseringsförmåga eftersom jag numera omvandlar den sexuella energin till annat, vilket min partner nu ett par månader in i det hela också delar, fast på sitt sätt. Hen är fri att välja annat om celibatet blir för svårt, men än så länge upplever hen det positivt. 
Så vill du utveckla dig själv, bara vara och bara få lov att finnas till utan att förvandlas till ett objekt eller sluta ta del av det djuriska i människan och nå en högre potential, eller bara är allmänt utled på översexualiseringen i samhället så kan jag rekommendera att leva i celibat. 

OBS, det krävs en enorm viljestyrka att gå emot en hel samhällskultur, normativa förväntningar på ens kärleksrelationer och den inbyggda överlevnadsmekanismen i vårt DNA (föröka dig och säkra artens fortlevnad, vilket med vår överbefolkning inte direkt är ett bekymmer), men det är 100% värt det, enligt min uppfattning.