familjecoachen.blogg.se

Idag hade jag ett fall där en frånskild pappa "Karl" vars 5-åriga dotter inte vill bo hos honom. Paret separerade för drygt 4 år sedan och dottern har bott hos mamman till större delen. Samarbetet mellan Karl och Annika har länge fungerat dåligt pga bristande kommunikation och tillit. Under All-helgonahegen skulle dottern bo hos Karl under 4 dagar. Pappan uppger i vårat samtal att flickan fick hemlängtan och därför åkte hem efter två dagar. Han menade att mamman, Annika, hade övertalat flickan till att tjata för att få åka hem genom viskningar i örat vid överlämning, hemliga budskap och påverkan i hemmet. Eftersom jag har samtalat med mamman också, så vet jag att detta ligger väldigt långt från vad hon skulle göra. Jag har inte fått uppfattningen att mamman en person som vill förstöra förhållandet mellan dottern och pappan. 

Jag tror heller inte pappan vill förstöra förhållandet mellan sig och dottern. Problemet blir att Karl, genom att reagera på triggade känslor gentemot Annika, omedvetet skjuter flickan ifrån sig genom att öppet anklaga mamman och att åka hem till henne och dottern för att prata om detta inför dottern. 

 

Att uppsöka en person när man är emotionellt instabil är sälla en bra idé. Man är då i affekt och agerar därefter. När ens barn, som i fallet mellan Annika och Karl, vill åka hem, är det viktigt att som förälder förstå att det handlar inte om att välja sida. Barnet vill helt enkelt bara åka hem. Det är naturligt och inget som är riktat till någon av föräldrarna.

Karl hade blivit sårad av att flickan ville åka hem, och reagerade då genom sina känslor ; att vara arg, bitter och sårad. Karl hade försökt ta bort hemlängtan genom mutor, som glass, godis och film. Detta höll i en dag.

Sedan kände han sig tvungen att köra hem henne eftersom hon började gråta och flera gånger under den aktuella dagen uttryckte en önskan om att åka hem. 

 

När ens barn vill åka hem till sin boendeförälder (i det här fallet mamman), kan umgängesföräldern lätt känna sig sårad och bortvald. Men det handlar inte om att barnet vill såra. Barnet vill helt enkelt åka dit där hen känner sig mer van och trygg. Den mest bekanta miljön, i det här fallet mammans. Om en förälder känner sig sårad och bortvald, är det viktigt att denne förälder inser att det handlar om hans/hennes egna känslor. Ingen annan kan få någon att känna på ett visst sätt. De känslor man upplever fanns där redan innan. Situationen och handlingarna i sig är neutrala egentligen. Det är de känslomässiga värderingar man lägger på situationen och handlingen som man sedan upplever. Karl upplevde alltså redan innan detta, att han var bortvald och sårad. Varken dottern eller mamman kan ha orsakat detta. Det är helt enkelt Karls inre värld som blev triggad i situationen.

 

Karl kände sig allstå bortvald av sin dotter, och han har tidigare känt sig bortvald av Annika och av frun han hade innan dess. Möjligen har denna känsla av att vara bortvald infunnit sig redan i barndomen, och han har känt sig sårad då. När då Karls dotter säger att hon vill åka hem, blev dessa känslor triggade i den uppkomna situationen vilket föranledde hans reaktion. Det hela handlade alltså inte om situationen eller personerna i situationen, utan om Karls känslor i grund och botten. 

 

Så vad ska Karl göra i sådan situation då? Hur kan man hantera en situation där ens barn inte vill bo hos en? Det första jag bad Karl göra under vårt samtal var att acceptera att dottern ville åka hem. Inte muta, förhala, prata bort, bli arg, sårad, ledsen eller på något vis förminska eller ta bort barnets känslor. Barnet hade en känsla av att vilja åka hem. Det är helt naturligt. Det är då viktigt att finnas som stöd för barnet, bejaka känslorna hen har, oavsett hur de tar sig uttryck (bortsett från våld). Läggg inte in egna värderingar, känslor eller tolkningar i barnets upplevelse, utan bara acceptera det som är. När man lägger in sina egna känslor, värderingar och tolkningar utgår man från sig själv och inte från barnet. Alltså kan man inte se och uppleva barnets känslor på ett genuint sätt och därmed kan man inte heller medvetet närvara och stödja barnet i dennes upplevelser. Låt barnet gråta, gnälla, bli argt, bli ledset osv. Visa att du finns där genom att bara vara där utan att säga "jag förstår", "inte ska du väl gråta" ect, ect. Barnet behöver inte den förklarande biten, barnet behöver dig. Bara dig. Ord behövs sällan i en sådan situation. I alla fall inte i början. När barnet har lugnat ner sig, kan man kanske börja prata om hur barnet känner och upplever situationen.

Det andra jag bad Karl göra var att göra klart för sig själv hur han vill ha det; vill han köra hem flickan tidigare än bestämt eller vill han att hon ska bo kvar? Han ska då utgå från vad som är rätt och riktigt och INTE basera valet utifrån sitt ego- alltså "JAG vill att hon ska bo kvar för att JAG inte ska bli ledsen/för att JAG ska må bra". Han måste utgå från vad är bäst för barnet, vad mår hon bäst av i den rådande situationen? Är det bästa kanske att hon åker hem, fastän pappan blir ledsen, eller är det bästa att hon stannar och lär sig att även pappa kan vara en trygg punkt i livet? Då gäller det att barnet upplever sig sedd, bemött och respekterad även av pappan, varför det är viktigt att han är trygg i sig själv och inte tvingar sina känslor eller sin vilja på barnet.

 

Karl måste fråga sig varför det är viktigt att barnet bor kvar eller varför han vill köra hem barnet. Vad är det som skrämmer honom i situationen? Varför reagerar han som han gör? Vad är det som uplevs som jobbigt och vad triggar igång de sårade känslorna i honom själv? Han måste även lära sig lyssna på barnet och hennes behov utan att lägga sig i samt acceptera situationen som den är och ta ansvar för den istället för att skuldbelägga dottern eller mamman. 

Jag förnekar inte att det finns mammor som aktivt saboterar umgänget med fäderna, men denna mamman gör inte det.  Hur det är är, måste man själv ta ansvar för sina känslor i varje sitaution.